Äntligen.
Jag kan gå, stå och sitta. Jag kan äta och dricka. Jag kan vara normal igen, alla fall till hälften. För jag kan inte gå ut utan att halsen dör. På morgonen och kvällen kan jag inte ära och svälja. Körtelfeber eller en bakterie i halsmandlarna. Men det är lugnt, jag lever.
Alltså, folk vet inte. Folk vet inte hur mycker de gör med mig. Folk gör så jävla mycket med mig. Folk krossar mig och drar ner mig i skiten, lämnar mig och skrattar åt mig. De hjälper mig upp ur skiten enbart för att kunna trycka ner mig ännu längre, tills mina krafter är slut. Tills jag inte orkar ta mig upp igen.
För, när jag väl lyckas ta mig ur skiten och borstat av mig leran, så kommer den någon vänlig själ och trycker ner mig igen.
Hur länge ska man orka hålla sig flytande innan kraften är slut? För varje andetag och för varje rörelse minskar krafen och orken. Hur länge orkar man leva på reserverna? Jag vill upp nu!
//Bettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar