Mäktig känsla...

Är hemma nu. Skönt att vara hemma. Man känner verkligen hur nyttigt det var att komma bort. Man känner hur kroppen helar sig själv.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så intensiva känslor just nu. Jag har aldrig kännt så här i hela mitt liv. Jag blir bara säkrare och säkrare för varje dag vart mitt liv är på väg. Det blir bara tydligare och tydligare vart jag vill. För varje dag som går blir viljan allt starkare. Jag vill dit.

Det som oroar mig är att det alltid finna men. Det finns alltid en osäkerhet. Jag vet ju vart jag vill. Det som får mig att tveka är, vill vägen att jag ska gå på den? Kommer jag att hitta något i slutet? Kommer jag att bli mottagen med öppna armar, eller tvingas jag att gå alla steg tillbaka?

Jag ogillar när endel inte kan säga vart de står. Jag vet vart jag står, men vart står ni? Vart står du? Jag vill veta, så slipper jag ödsla kraft på någonting som aldrig kommer att hända. Varför kommer ingenting att hända? Jo, för att då är allting som vanligt.

Det är så typiskt mig att hitta någonting och sen bara sumpa allting. Jag vill tillbaka dit. Jag kan inte släppa det. Det var så mycket mer än någonting annat. För en gångs skull litade jag på mig själv. Jag slappnade av och lät mina känslor styra mig. Det i sig är en mäktig känsla som jag inte kan hantera.

Jag borde aldrig ha infunnit mig där. Jag borde aldrig ha inbillat mig att det skulle fungera. Men när jag ser det inser jag varför jag inbillade mig det. Någonting tog mina andetag, någonting gjorde så jag slutade andas. Jag kan inte bara låta det vara.

Jag vill veta så jag kan lägga ner allting. Jag vet att det som hände aldrig kommer hända igen, eller? Snälla, säg hur det kommer att vara. Säg om det kommer att hända igen, jag vill veta.


//Bettan - Två delar, två viljor.