Jävla odds..

Ok, även om dagen inte inte började så bra med en nästan försovnin, så kan jag ju upplysa om att den slutar mycket bättre.

De är otroligt vad ett par ögon , vad ett leende kan göra med en. Hur kan så lite göra så stor skada? Eller skada och skada, hur kan det "förvandla" en människa så? Något så lite som en blick kan få en människa att föränndras så mycket.

Balen närmar sig med stormsteg, 18/5. Klänningen är strax i ordning och den blir bättre än jag någonsin kan föreställa mig. Limosinen är fixad, men ett fel kvarstår. Jag har ingen att gå med. Egentligen kan ju jag bjuda någon. Men jag vill att någon vill gå med mig. Sjävlklart har man ju förhoppningar, men ofta de slår in. Inget kommer att bli som jag vill.

Jag är fortfarande tveksam om jag gjorde rätt. Det kanske är lika bra att skita i det, vad säger att det kommer gå bra. Oddsen är i mot mig jämt. Oddsen att någonting skulle hända är låga, så varför ödsla kraft på det? Jo, för att det fortfarande finns en liten chans att det blir bra. Chansen finns, och jag tänker kämpa så länge det finns minsta chans. Jag vet vart jag ska.

Ibland blir jag osäker. Jag vill så gärna säga det, jag vill förklara. Men jag är inte heller villig att riskera chansen som kanske skulle ha kommit om jag bara väntat. Jag står inför två tunga val. Chansa nu, och kanska sumpa allt. Vänta ett tag och kanske vänta förgäves. Jag har ingen anning om vad jag ska göra.

Jag ogillar sånt här. Varför har ingen sagt till mig att det gör ont? Varför har ingen sagt till mig att det gör så jävla ont? Varför har ingen sagt till mig att man ska undvika sånt här? Varför har ingen sagt till mig att smärtan utan det är i vissa fall bättre än smärtan med det? Jag ogillar det.

Jag vill inte vara kär. Det gör ont, det svider något så fruktansvärt. Speciellt när man tvekar om man är ensam om det. Möjligheten finns att det bara är jag. Fan, jag ska sluta tänka. Men tänk om det bara är jag som är det? Ska man gå där och längta och hoppas, eller ska man försöka dämpa känslorna tills man vet? Det gör ont.

Jag vet att jag borde sova men jag kan inte sova nu. Jag känner för mycket just nu. Jag kan inte sova. Jag vill inte uppleva det där igen, blir bara så ledsen. Jag vet att det aldrig kommer att hända igen. Ok, jag vill att det ska hända igen, men vad är oddsen att det kommer att göra det? Chansen är ganska liten, oddsen talar inte till min fördel. *Suck*

Ok, jag vet vart jag ska. Men ju mer jag tänker på det ju mer realistisk blir mina tankar. Jävla pucko, det kommer ju inte att fungera. För en gångs skull måste man vara realistisk, och är man det, kommer allt att rinna ut i sanden. Jag vet, jag är grymt positiv nu. Men tänk lite realistiskt nu, vad är oddsen? Jag vill att det ska fungera, men oddsen talar i mot. Jävla odds!

Jag vet på hur många falska grunder ett förhållande kan byggas upp på. Jag har sett det med egna ögon. Det jag inte förstår är hur människan kan vara berädd på att göra så mycket för så lite. Jag vill inte att det ska vara så falskt, jag vill att alla ska vara ärliga. Men är människan berädd att sjunka till längsta nivå för kärleken?

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill ju!


//Bettan - Vill!