Ängel..

Kom nyss på ett bra expriment. Men det är inte så lämpligt, håller det för mig själv.


Så mycket känslor, men så få ord.


Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen. Jag kan fortfarande känna lukten i näsan. Jag kan fortfarande känna mina lugna andetag. Men jag kan fortfarande känna tevksamheten i kroppen, hur man helst av allt skulle vilja lägga svansen mellan benen och krypa hem. Tankarna, nej, svik mig inte nu, gör inte bort dig. Jag kan fortfarande känna osäkerheten i kroppen som fanns just då. Frågan som alltid förföljt mig är om jag fortfarande ska följa samma mönster som förut. Kommer jag att ändra på mig? Kommer jag någon gång våga riva murarna och släppa någon nära? Kommmer jag någon gång kunna svara ärligt på frågan, "hur mår du"?

Faktiskt så började jag med det idag. Jag kan inte sitta och bygga in mig i min egen lilla borg. Jag måste kunna vara ärlig till folk och verkligen säga som det är. Jag började fatiskt med det idag, till en viss del. Murarna runt mig rasar, sakta, men säkert. Det är dags att börja öppna sig, eller hur?

Vilka steg mitt liv har tagit. Ta bara den senaste månaden. Wow, det är nästan så man inte inser det. Jag har insett mina fel och brister. Jag har också vidtagit åtgäder. En händelse, ett nytt liv. Helt underbart. Inget skulle få mig att byta det mot något. Jag vill tillbaka, uppleva allting om och om igen. Även jag vet att det inte går, eller jo, inom mig. Allt repeteras om och om igen. Det blir bara underbarare för varje gång. Tidsmaskin, någon?

Hittade nyss min ängel på golvet. Jag lade den i handen och satt och kollade på den. Tankarna flög i väg och jag kunde inte låta bli och tänka på änglar i vardagen. De som gör det värt att gå upp på morgonen. De som får en att lösa alla problem för att för att ta sig vidare och överleva. Min ängel kommer alltid att ligga på mitt tangentbord för att påminna mig om er, exakt alla som vet om den här bloggen. Tack för att ni får mig att orka en s tund till.


//Bettan - Ängel