Intentiviteten själv..

Andas, ta djupa andetag.

Äntligen semester. Äntligen ska jag få komma bort och slappna av. Men jag kommer att sakna... Jo det kommer jag att göra.

En upplysning är allafall att jag snart får kramp i kinderna. Folk frågar mig hur jag kan le jämt. Det enda svaret jag har är att jag inte kan dölja en så stark känsla som det här är. Ska man sluta le när verkligen hela kroppen ler? Ska man verkligen sluta le när man äntligen hittat rätt väg i livet? När man för en gångs skull gör rätt. Jag kan inte sluta.

Jag ska fortsätta at packa klart kläderna nu. Måste kolla över så jag inte glömmer någonting. För en gångs skull ska jag få min semester. Jag vill bort, äntligen ska jag få det med. Dock kanske inte dit jag tänkte mig från början.

En del av mig vill inte åka. Och jag vet mycket väl varför. En del av mig måste bort för att kunna slappna av. Biljetten är bokad och uthämtad, så jag åker. Men fortfarande så vill jag stanna. Jag har för mycket här.

Ett sms, en liten fin tanke och några fina ord skulle göra hela min helg. Dock är det upp till en själv att göra det. Men det skulle uppskattas så mycket. Bara ett litet fint sms. Men det kommer aldrig att hända.

Det började spelas en bra låt nyss. Jag kunde inte låta bli att luta huvudet tillbaka och slappna av. Just när huvudet träffar nackstödet faller hjärnan i ett slags avslappnat, men ändå medvetet tillstånd. Jag kunde fortfarande höra folket i rummet brevid, men kroppen kunde inte förmå att röra på sig. Jag ville resa mig, men ingenting rörde på sig. Jag satt fången där i mitt vakna men drömande tillstånd. Tankarna och rumsuppfattningen flög allt längre bort från verkligheten. Helt plötsligt rycker jag till av jag inte är kvar i mitt rum längre. Jag är tillbaka den där dagen, det där tillfället. Jag upplever allting en gång till. Jag känner samma känslor en gång till, den ultimata känslan. Jag känner fingrarna sakta smeka, den varma andedräkten. Jag vaknar med ett ryck och inser att jag aldrig var där. Jag inser att jag hela tiden har varit kvar i mitt rum, eller? Jag kände fingrarna sakta smeka, jag kände ju den varma andedräkten. Hur kan det vara möjligt? Hur kan man känna något så starkt, så intensivt, och ändå inte vara där? Finns det något intensivare än verkligheten? Kan man uppleva något mer verkligt än verkligheten själv?


Up, up and away. Är fortfarande kvar i intensiviteten. Känner fortfarande den varma andedräkten. Jag känner fortfarande händerna. Jag känner fortfarande.

Dags att gå. Finns på min mobil, är som sagt tacksam om någon bryr sig.


//Bettan- Intentiviteten själv.