Jag ligger här, och inser att det snart är 1 år sen som jag tog beslutet. Som jag förändrade mitt liv. I ett år har jag famlat i mörkret och inte hittat min rätta plats i livet. I ett år har jag känt mig vilsen och alltid som den där personen som alltid blir över jämt. jag har känt mig förvirrad och missanpassad. glömd och ensammast i hela världen.
Den ensamheten får mig att tänka tankar som jag aldrig borde tänka. Den får mig att fundera på om det är värt att höra av sig till ett förflutet, en som jag vet att jag är svag för men som inte har mörka ögon som biter som fast på min näthinna.
Just nu, behöver jag det lilla jag kan få. just nu är minsta lilla värt så himla mycket. Jag behöver just nu någon som avgudar min kropp och mig, för nu är självförtroendet icke existerande igen.
Jag vet att det är dumt, jag vet det mycket väl. Jag vet att det mycket väl tog min typ 3 månader av sena nätter, vid containrarna ensam i landet långt bort, att komma över den här killen. Alla de nätter jag satt där ensam med tårarna rinnandes längs kinderna.
För okej, jag borde erkänna en sak som jag aldrig erkänt för mig själv. Den killen är inte anledningen att jag tog beslutet. Däremot, de känslorna som han framkallade fick mig att inse att det jag redan hade inte var rätt.
Jag vet att det känns fel att beskriva det, men det var länge sedan någon fick min kropp att pirra på det sättet han gjorde då. Jag kommer aldrig kunna beskriva vad och varför, det är liksom ovan för vad jag kan hantera. Men jag hann bli så jävla kär.
Jag vill verkligen inte dit igen. Han förtjänar inte mina tårar, inte en enda. Men snart, ser jag ingen utväg, det är någon i alla fall.
Jag vet att jag inte borde klaga, jag har ju mig själv att skylla när jag inte gör något åt det. Så jag har egentligen inte rätt att klaga.
Det som gör det extra svårt är en faktor till.
Denna fantastiska varelse som tagit mitt liv med storm och rört till mig huvud fullständigt. Den som fått mig att vilja kasta mig över stupet och knasat till min värld. Den som helt skrämmande kan få mig att vandra över eld och vatten. Den som har fått mig att hitta viljan att våga flyga och som får mig att gå med huvudet högt genom folkmassor.
På många sätt faktiskt. Men framför allt, hur jag blir behandlad. Hur skall jag någonsin kunna nöja mig med någonting inte lik bra? Hur skall jag någonsin kunna hitta någon som mäter upp till den standarden? Så där jävla Hollywood-bra liksom. Jag är skadad för livet, och det är jävligt positivt.
Caution tape around my heart
You ever wonder what we could have been?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar