Vändpunkten i mitt liv.

När jag rider är den tiden jag funderar. Det är den tiden jag reflekterar och släpper alla andra intryck. Den stunden jag kan gå in i mina egna tankar och verkligen bara släppa allting annat. Det är min terapi för att klara min genom livet.

Jag funderar ganska ofta på slumpen i livet jag vet inte finns. Jag tror inte på slumpen. Det har hänt för mycket sammanträffanden i mitt liv för att allt ska hända av slumpen.

Tänk om jag visste det jag vet idag, när jag satt på planet till landet långt bort för ett år sen. Tänk om jag visste vart det skulle leda mig, vilka stigar jag skulle vandra. Då hade jag defiitivt inte lagt ner så mycket tid på det som inte ledde någonstans. Jag hade lagt tid på det som betydde någonting istället.

Jag tänker mycket på det senaste landet lång bort. Jag tänker mycket på de speciella tillfällen som förändrat mitt liv. För just den här resan, kan jag se de tillfällena som förändrat mitt liv.

Resan landet långt bort.

Det första tillfället som förändrade mitt liv var när jag bestämde mig för att avsluta det jag hade. Äntligen då började mina lungor att andas frisk luft och jag insåg att jag faktiskt förtjänar bättre.

Det andra tillfället var när jag klev in i den där förbannade lastbilen. (På ett fantastiskt bra sätt). Aldrig någonsin har jag gjort något bättre val i mitt liv. Det har lärt mig vad vänskap faktiskt är och jag hade faktiskt inte orkat det här utan dig.

Det tredje var när jag valde, spontant, att byta jobb och flytta 50 mil från min trygghet. Det finns många orsaker och jag hade inte klarat de sena kvällarna när tårarna bara rinner helt själv.

Men jag tror att vändpunkten för mig, kom mycket senare.

Jag tror att det riktigt stora vändpunkten kom den där sena kvällen/natten, när jag var tillbaka där jag jobbat i 7 år. Det samtalet, gjorde så himla mycket med mig.

Jag kommer ihåg vad som sades. Hur jag satt där på knä på asfalten och tårarna bara rann när jag hörde det som sades. Tårarna rann av glädje, av att jag för en gångsskull kände mig riktigt älskad. Jag tror att det som sades var min vändpunkt i livet. Jag tror att det var då jag började med att sluta ifrågasätta existensen av de orden.

Det var då jag slutade ifrågasätta förtroendet och existensen av det vi har. Det var då mina sista stenar föll från min mur. Det var då mina sista spärrar slutade at existera. Det var då jag faktiskt förstod innebörden av de orden som uttalades.

Tack.