Okej, min kropp mår kanske inte så himla bra just nu. Speciellt efter jag svimmat. Och jag måste erkänna, jag visste om att det skulle komma.
Två teorier. Jag tror att det är en kombination av båda, allra minst en kombination stressrelaterat. Det vet jag om.
Det skapar att jag känner mig helt orkeslös och tom i huvudet. Jag kan inte tycka eller känna saker. Jag känner bara en bitter, rätt äcklig smak i munnen.
Förra veckan har satt spår i mitt huvud. Det är inte varje dag man träffar två misstag i sitt liv, på samma sekund. Jag är fan bättre än de någonsin förtjänar i sitt liv. De ska vara evigt tacksamma för att de någonsin fått rört min kropp.
Ja, påverkad blir jag av dem. Varje gång. Varje gång påverkar de mig och jag minns alla känslor som flög genom min kropp.
Det är den enda anledningen att jag någonsin i min värld skulle överväga det, för att jag blir så påverkad.
De ska fan vara jävligt tacksamma för att ens funnits i mina tankar. De ska känna sig lyckliga för att ens fått byta ord med mig.
Det här var sista gången.
Det finns saker som betyder så himla mycket mer. Det finns personer som påverkar mig så himla mycket så orden inte räcker till. Det finns personer som skulle kumna få mig att dö för dem. Det betyder mest.
Jag är dig så evigt tacksam för att du ser saker i mig som ingen annan gör. Jag är så evigt tacksam för att du får mig att våga flyga och för att jag får priveligiet att ha dig i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar