Jag funderar mycket på vad mitt hjärta vill och vad min hjärna säger åt mig att jag vill.
Jag tänker ofta på framtiden. Vart vill jag, vart skall jag. Hur kommer mitt liv se ut nästa år. Vart jag trodde jag skulle vara just nu. Jag funderar på pengar och om jag verkligen klarar det här. Om det någon dag slutar gå minus och börjar gå jämnt ut.
Hur länge kan jag hålla ihop när jag sakta faller sönder varje dag?
En sak som jag på senaste har börjat acceptera är att det som mitt hjärta längtar efter aldrig på en chans i hela universum kommer att hända. Det har tagit mig lång tid att ta mig hit. Många tårar har runnit och många nätter har varit sömnlösa. Många känslor han runnit längs mina kinder och många drömmar har jag drömt. Men jag måste gå vidare. Jag kan inte vänta, längta och hoppas.
Jag kommer alltid vara glad över den tiden vi haft tillsammans. Jag kommer alltid att beundra och vårda alla upplevelser, dåliga som bra. Jag kommer vara stolt över det vi åstadkommit. Det kommer alltid att leva kvar i mitt minne. Jag kommer alltid att vara stolt över det du åstadkommit med ditt liv och vad vi faktiskt lyckats med tillsammans. Jag kommer aldrig glömma de där stunderna utan att le.
Jag vet att livet går vidare och att jag inte kan leva i mina Hollywood-filmer. Jag kan inte leva i världen och tro att kärleken övervinner allt. Jag kan inte leva och tro att det finns en "perfect match", för sådant finns inte på riktigt (Jag vet att det finns för jag har upplevt det).
Jag vet att jag måste bygga min lycka inifrån mig själv. Jag kan inte bygga min lycka på någon annan. längre. Jag kan inte låta någon annan påverka mig på det här sättet som en del gör.
Idag är en sådan där dag då jag inte riktigt orkar att minnas alla blickar som utbytts. Jag orkar inte minnas allting som sagt mellan fyra ögon och jag vill definitivt inte minnas allting som jag fortfarande kan läsa. Jag vill inte komma ihåg, för idag för minnena mer ont än det gör mig gott. Idag ger det en sådan där smärta jag inte klarar av att hantera. Den där jävla smärtan som gör förbannat ont.
Jag inser. Det är dags att låta bli och leva mitt liv som jag vill ha det. Jag kan inte längta och vänta. Jag måste leva mitt liv för mig själv och inte för alla andra.
Fan. Om jag bara hade fått en sista natt.
Jag tänker ofta på framtiden. Vart vill jag, vart skall jag. Hur kommer mitt liv se ut nästa år. Vart jag trodde jag skulle vara just nu. Jag funderar på pengar och om jag verkligen klarar det här. Om det någon dag slutar gå minus och börjar gå jämnt ut.
Hur länge kan jag hålla ihop när jag sakta faller sönder varje dag?
En sak som jag på senaste har börjat acceptera är att det som mitt hjärta längtar efter aldrig på en chans i hela universum kommer att hända. Det har tagit mig lång tid att ta mig hit. Många tårar har runnit och många nätter har varit sömnlösa. Många känslor han runnit längs mina kinder och många drömmar har jag drömt. Men jag måste gå vidare. Jag kan inte vänta, längta och hoppas.
Jag kommer alltid vara glad över den tiden vi haft tillsammans. Jag kommer alltid att beundra och vårda alla upplevelser, dåliga som bra. Jag kommer vara stolt över det vi åstadkommit. Det kommer alltid att leva kvar i mitt minne. Jag kommer alltid att vara stolt över det du åstadkommit med ditt liv och vad vi faktiskt lyckats med tillsammans. Jag kommer aldrig glömma de där stunderna utan att le.
Jag vet att livet går vidare och att jag inte kan leva i mina Hollywood-filmer. Jag kan inte leva i världen och tro att kärleken övervinner allt. Jag kan inte leva och tro att det finns en "perfect match", för sådant finns inte på riktigt (Jag vet att det finns för jag har upplevt det).
Jag vet att jag måste bygga min lycka inifrån mig själv. Jag kan inte bygga min lycka på någon annan. längre. Jag kan inte låta någon annan påverka mig på det här sättet som en del gör.
Idag är en sådan där dag då jag inte riktigt orkar att minnas alla blickar som utbytts. Jag orkar inte minnas allting som sagt mellan fyra ögon och jag vill definitivt inte minnas allting som jag fortfarande kan läsa. Jag vill inte komma ihåg, för idag för minnena mer ont än det gör mig gott. Idag ger det en sådan där smärta jag inte klarar av att hantera. Den där jävla smärtan som gör förbannat ont.
Jag inser. Det är dags att låta bli och leva mitt liv som jag vill ha det. Jag kan inte längta och vänta. Jag måste leva mitt liv för mig själv och inte för alla andra.
Fan. Om jag bara hade fått en sista natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar