Mitt i natten. Jag borde sova men kan inte slappna av.
En tanke om mitt liv just nu flyger genom mitt huvud.
Det är inte så att jag är dum i huvudet. Jag vet precis. Jag hatar människor som både ska äta av kakan och ha den kvar. Mitt där i mellan hamnar jag.
Jag vet precis hur denne fick min kropp att skaka. Jag vet precis hur min kropp kändes när min nakna hud mötte den andra nakna huden. Jag vet precis hur det känns att sova på den axeln, känna den handen smeka min kropp. Jag vet mycket väl alla ord som sagts. Jag är inte dum, för jag kommer ihåg det. Jag vill verkligen inte minnas det.
Jag tror ändå att min kropp har börjat hela, sluta minnas och gått vidare.
Jag känner det. Det gör inte lika ont längre varje gång jag minns eller tänker på det. Jag tror ändå att få lite distans till det har gjort att jag orkat vandrat vidare.
Jag måste erkänna. Min 12, 12 kommer alltid att vara min 12, 12 oavsett vad som händer. Men jag inser, att jag borde vara glad för det vi haft och inte det vi inte kommer att få.
Jag är inte heller dummare än att någon tolkar det säkert på rätt sätt. Men då får det vara så, har man inte förstått något innan så gör man inte det nu heller.
Jag ska också erkänna. Att oavsett hur man tolkar det och vem man tror att det handlar om, så har det faktiskt hjälpt mig att bli bättre och starkare. De förvirrade tankarna, de mixade känslorna, det kaoset som pågått inom mig. Den natten, den kvällen, den dagen. De tårarna, de skratten av ren glädje. De pirrande känslorna och de lyckliga stunderna.
Det är så det faktiskt känns att vara riktigt kär. Tack, nu vet jag vad jag letar efter och jag är lyckligt om jag hittar någon hälften så bra. Oslagbart.
I ett annat liv kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar