Jag vet att folk säger åt mig att det blir bättre. Att det blir lättare. Att livet blir enklare att leva.
Det är klarr det är så. Men vägen dit är inte helt rak utan gropar i vägen.
Just nu, har jag lärt mig att leva för dagen, att ta ett andetag i taget. Jag kommer lära mig att släppa framtiden. Det som händer händer.
Just nu, känner jag mig lite förvirrad. Jag känner mig lite högt och lågt. Jag vet inte riktigt. Det är så mycket som händer i mitt liv.
Jag har lite svårt att veta vem som bryr sig eller inte. Jag funderar mycket på det. Orden klingar fortfarande i huvudet, "det kommer vara tråkigt utan dig" "Jag kommer sakna dig"
Om jag bara visste vad jag gjort. Jag tror att han vet mer än vad jag vet att han vet ich straffar mig därför. Han straffar mig för att jag inte passar in i hans bild av hur man ska vara.
Och soldaten i den svenska hären, som svor på sina ord.
Jag hatar att alltid bli lämnad kvar själv. Jag hatar att jag på helgerna är själv. Jag hatar att inte kunna ringa till någon sent på kvällen och gråta. Jag hatar hur mycket jag missat.
Jag vill bara känna sådant där pirrande i kroppen igen. Jag vill bara vara lycklig igen, åtminstonde så jag tror att jag är lycklig.
Jag kommer aldrig att kunna falla in i bilden om hur man skall vara. Jag kommer aldrig falla in i någons bild av hur jag är. Jag kommer alltid att vara tvungen att vara som jag är, för att jag måste känna mig fri.
Någonstans kommer jag alltid att behöva ploga min egen väg, jag kommer behöva bygga vägen själv. För någonstans har jag alltid lockats av den okända vägen. Jag kommer aldrig att gå att forma till den man vill ha. Jag kommer alltid att vara egen.
Ett ljus i mörkret är du. Du får lyser upp min vardag och gör det värt att orka. Du som får mig att le när allting bara brakar.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar