Ingen skillnad.

Okej. Det börjar bli en vana att skriva här.

Men det här är mitt sätt att bearbeta när mitt liv är tungt. Att orka med de tankarna som sköljer över mig varje dag.

Just för tillfället känns det konstigt bra i kroppen. Jag känner mig pigg för att vara jag, även fast jag knappt orkar igenom dagarna.

Jag känner mig glad. Just idag så går leendet genom kroppen och hela vägem till magen. Andetagen går genom magen och upp och lungorna får frisk luft hela tiden.

Jag vet att det är en ganska skör tråd och inget beständigt. Jag vet att även fast jag har haft tre bra dagar så betyder det inte att det är lättare eller över. Men det är skönt att kunna andas frisk luft.

Jag har nogkommit på en sak, som jag funderat på ett tag. Binjureutmattning. Jag tror att min utmattning inte bara har med att jag är ledsen och ensam. Jag tror att min kropp inte mår bra. För att om jag riktigt fumderar så inser jag vilken kamp vardagen är.

Så, latrisrot för mig och så skall jag ändra mitt mönster att leva.

Jag måste erkänna att den här vägen som livet tagit mig gör mig ganska rädd. Jag är lite rädd för att vandra vägen utanför tryggheten. Jag är ganska rädd för vart ödets väg för mig.

Jag vet, att livet innan landet långt bort 2 inte var det livet jag ville leva. Jag vet anledningen varför jag lämnade det. Jag saknar inte det, jag saknar tryggheten. Jag saknar att ringa någon när livet är tungt. Jag saknar att ha värmen bredvid mig när gråten fyller ögonen. Jag saknar att vara någon nummer ett.

Jag tror inte att någon kan förstå riktigt hur det känns, att kämpa för att utvecklas. Att lägga 8 år på att hela tiden driva allting framåt, att hela tiden prioritera bort sig själv till förmå  för någon annan. För att sedan vara själv, med ett stort tomrum.

Att hela tiden leva med tankarna "vad gjorde jag för fel" "vad hade jag kunnat för mer för att det skulle funka" "var det inte värt mer" "vart jag den endå som ville få det att fungera" "var 8 år inte värt mer" " varföt känns det så jävla tungt fortfarande" "varför känns det så jävla tungt  även fast beslutet var mitt"

Det är många tanlar som snurrar i mitt huvud. Många tankar som gnager varje dag. Att hela tiden påminnas av min ensamhet.

Det är värst, att hela tiden påminnas om vad alla andra har som jag inte har. Jag har inte ens någon att ligga med. För det lyckas jag tydligen sumpa varje gång.

Nu vart dagen inte så bra längre.