Jag körde bil på jobbet och lyssnade på radion. Det handlade om relationer. Stängda vs öppna relation för att vara exakt. Det väckte lite funderingar och endel frågor.
En av funderingarna är, och har nog varit ett tag, att varför är man generellt så himla rädd för öppna relationer. Det är inte socialt accepterat. Vad är det som är så himla farligt med det?
En sak slog mig också, eftersom jag upplevt det själv. Vad händer den dagen då man är i en relation, och träffar sitt livs kärlek. När man träffar den där personen man blir beroende av. När man bara känner "wow", och det verkligen slår blixtar när ögonen möts. Så där så man inte kan hålla fingrarna i styr och man bara vill släppa det fri.
Det har hänt mig två gånger eller kanske tre, men den tredje har jag nog ganska svårt att erkänna än idag. Den där förbannade attraktionen av en annan människa även fast jag inte borde. Oavsett om det pågår nu, eller gått 1år, 4 år, 6 år eller för den delen mer så, kan i alla fall jag fortfarande känna det där fantastiska hugget i magen och pirrande i hela kroppen så himla tydligt.
Jag kan fortfarande känna mig helt svimmfärdig av tanken. Jag kan fortfarande känna marken svaja och känslorna bara skölja över mig. Jag kan fortfarande höra rösten viskandes i mitt öra. Jag kan fortfarande höra de där orden som sades.
Vad gör man då och varför väljer man alltid trygghet?
Jag vet att det finns, därför vill jag inte ha något annat. Jag vill ha det jag inte kan leva utan. Jag kommer aldrig mer välja tryggheten igen framför det.
Your strength is hard to find
I feel so much stronger now
Your words make me whole again
I feel so much stronger now
Your words make me whole again
You brought my life back
I'm in deep dept, without you I wouldn't survive
Och så kommer kylan. Jag vet inte ens vad jag gjort. Jag borde backa. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar