En känsla växer sig starkare i kroppen.
En tanke, en oro, en ganagande känsla i magen. Ett pirrande, en rastlöshet i kroppen. En förvirring, en oförmåga att sätta ord på. En fundering, ett kaos i hjärnan. En oförmåga att sortera allt som snurrar i huvudet. En känsla av att allting ordnar sig infinner sig i allt kaos.
Det finns ingenting att oroa sig för, jag fungerar bara så här. Jag sorterar mig själv.
Allting hänger ihop med att jag mår så sjukt dåligt att färgen lämnat ansiktet. Att kroppen skakar när jag sitter ner, av ingen anledning. Att jag inte ens kommer ihåg vad jag skulle göra förra sekunden. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa förra minuten. Men jag blir bättre, vilket år som helst. Jag står precis och balanserar på gränsen att gå under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar