....

Ännu en jobbdag. Jag trivs med sällskapet. Det är skönt att tänka på någonting annat.

Ju mer jag tänker på det, ju mindre förstår jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på det. Det gör mig mer och mer frustrerad. Kroppen är rastlös och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag vet inte om jag ska gå vidare eller om jag ska gå till botten med det. Jag har absolut ingen anning.

Ibland undrar jag om man säger saker folk vill höra istället för att säga som det är. Jag menar, har inte ni fifflat lite med sanningen för att det låter bättre? Det gör alla, men till vilken gräns? Vart går gränsen när man ska tala sanningen istället?

Även fast du inte kommer erkänna det vet jag att du ljugit för mig. Jag vet det för jag är inte dum. Jag ser sådant även fast du försöker dölja det. Men man kan inte dölja allt, en del saker lyser igenom starkare än någonting annat. Egentligen är det ganska klantigt gjort, för jag ser sånt. Det enda du behövt gjort är att säga som det var så hade det varit okej. Att man egentligen vill ha någon annan eller liknade är natuligt. Men lögner är fan inte natuligt. Jag kan acceptera att alla inte vill ha mig men när man ljuger om det är det en annan sak. Man hamnar på en helt annan nivå, och det är inte till det bättre.

Nackdelen med det hela är att, jag giller dig mer än vad jag borde göra. Jag borde inte längta till dig. Jag borde int påminnas om de stunder vi haft. Eller jo kankse, men jag borde definitivt inte njuta av dem. Allt jag kommer ihåg är det jag vill ha. Jag hatar dig för det du gjort, men jag äl.. gillar dig för hur du fått mig att känna. Du har fått mig att inse att jag kan också.

Problemet. Alla dessa lögner, som kanske inte är lögner, men som är lögner. Men alla dessa känslor och alla dessa njutningar. Vad övervinner det andra? Känslan om lögner? Eller känslan att för en gångs skull känna det jag så mycket längtat efter? Känslan som jag aldrig kännt, jag kan inte riktigt släppa den än. Den är för stark och genomträdande. Det är en känsla som får mig att släppa på mina principer.

För bakom den där kroppen och det svart/röda håret, bakom de där ögonen och alla lögner ser jag något mer. Jag ser något som jag inte riktigt kan släppa. Jag ser någonting som får mig att skaka. Det får mig att tappa focus på allting annat. Det får mig att vilja sänka garden och lägga mig naken. Det får mig att vilja ta någon det ingen annan kommit. *Suck*, jag hatar det.


//Bettan - HATAR det...