Ibland svarar man att det är bra även fast det inte är det, för man orkar inte svara på följdfrågorna som kommer.
Det har varit så jävla bra ett tag. Så himla bra så jag har glömt bort hur det känns när det är dåligt.
Därför har det slagit mig som en jävla klubba rakt i ansiktet. Det har sköljt över mig som en flod. Jag har min sämsta helg på länge, jag kan inte stoppa tårarna från att rinna.
Jag tröstar mig med den kakan jag gick upp extra tidigt för att baka för jag skulle få besök. Jag fick aldrig besök. Jag äter den även fast det gör mig illamående, straffar mig själv lite genom att äta en tugga till, just där och då glömmer jag bort att jag mår dåligt av andra anledningar.
Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är inte besviken. Jag är inte förvånad. Jag känner mig tom, totalt tömd på känslor. Innerst inne så vet jag, innerst inne visste jag det redan innan.
Någonstans försöker jag inte bli bitter. Jag försöker att inte låta det påverka mig och inse att livet förändras. att mitt liv förändras, att andras liv förändras. Jag försöker att inte hoppas för mycket så att jag inte blir för besviken. Det förstärker bara min känsla av att vara överbliven. Att vara ännu mer ensam än jag redan var innan.
När skall jag någonsin må bättre? När skall tårarna sluta rinna? När kommer smärtan att försvinna? När kommer jag att sluta orka?
Jag lägger bort min telefon nu och stänger av ljudet. Jag vill inte veta och jag orkar inte. Jag måste göra det för min egen skull och få mig själv att må bra. Just nu måste jag prioritera mig själv och mitt eget mående. Just nu handlar det om att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar