Det är mitt sätt att hela mig själv.

Tillbaka. Till platsen där resten av mitt liv börjar.

Att gå vidare är något alla måste göra ibland. Att fortsätta vandra den vägen man börjat är enda sättet att överleva.

Det här är mitt sätt att bearbeta mina tankar och mina upplevelser. Det är mitt sätt att sortera saker jag inte klarar av att hantera. Det här är mina tankar om de känslorna som sprider sig i min kropp. Det är mitt sätt att hela mig själv.

Det gör mig ledsen att känna den distansen jag vet är tvunget att vara. Det skär i min kropp varje gång jag blir påmind av det. Det smärtar varje gång jag tänker på hur jag saknar det.

Jag vet hur det är tvunget att vara. Jag vet också hur det är tvunget att bli, oavsett vad som lovats, vad som sagts eller vad som skulle bli.

Jag vet att jag varje dag ignorerar det jag känner i kroppen. De mardrömmar jag drömmer på natten, för jag lovar, jag berättar långt ifrån alla mardrömmar jag drömmer.

Även fast jag önskar att jag kunde stoppa mitt liv och återuppleva precis de där stunderna igen, vet jag att det bara är ett sätt att smita från verkligheten. Jag vill återuppleva den natten, de stunderna som så många gånger påminner mig i tankarna. Jag önskar att jag var mer medveten då så jag kunde ha gjort annorlunda. Jag önskar att jag skulle få en chans till att ge uppleva de bästa stunderna i mitt liv.

Jag vet att jag pratar om att gå vidare. Men en sak stör mig och hindrar min vandring. Svartsjuka. Både min egen och andras.

Jag kan bara påverka mig själv och mina val i livet. Jag vet definitivt att jag inte lever som en ängel och har gjort mer fel det senaste året än jag gjort hela mitt liv. Jag vet att jag passerat gränser som aldrig skall passeras och skapat de demonerna jag lever med varje dag. Jag vet att jag gjort val som jag aldrig någonsin kommer att berätta för någon annan än mig själv. Men jag har gjort ett val och är beredd att ta konsekvenserna för det.

Jag kan inte vänta och hoppas hela mitt liv, för resten av mitt liv. Oslagbart till vilket pris egentligen, med vilka insatser. Jag väljer själv hur länge jag låter det påverka mig. Oavsett vad så går jag alltid som förlorare ur striden.

Jag väljer mig själv.

Jag antar att det här är mitt sätt att sakna dig. Jag saknar dela tid med dig, in good and bad. Jag saknar att berätta när jag är ledsen och när jag är glad. Jag saknar att berätta mina mardrömmar och jag saknar att höra din röst som lugna ner mig. Framför allt så skrämmer det mig.