Den energin jag inte har..

Kvällsinläggen brukar bli bäst. Det är då alla tankar snurrar. Nu är det morgon.

Jag sitter här och funderar på om jag ska plocka upp telefonen och skriva eller inte. Om jag ska skicka eller om det sista får ligga och gro ett tag.

I början av veckan kändes det som livet börjar ordna sig. Som att energinivåerna fylldes på. Planerat dejt och allting. Det vart ingen dejt, och det är väl lätt hänt.

Jag såg mitt misstag i veckan. Jag såg honom och han såg mig. Våra blickar möttes och jag kände hur mina knän svek mig. Jag kände hur kroppen skakade och luften tog slut i mina lungor. Jag vet att han är ett misstag, men det är svårt att kontrollera kroppen när den bara reagerar utan att man kan hejda det.

Jag vill gå därifrån opåverkad. Jag vill gå därifrån med huvudet högt och sparka honom i pungen. Jag hatar att han vet att han påverkar mig.

Här sitter jag nu med tårar i ögonen, med helt tömda energidepåer. Jag saknar tiden innan semestern. Jag saknar den energin jag fick av att le. Jag saknar att ha någon att prata med utan att alltid känna sig i vägen. Kan vi inte bara backa tiden till landet långt bort? När det inte fanns någon annan än vi. När livet hemma var så himla långt bort. När vi bara hade varandra.

Jag vet, att det finns andra saker i livet som är viktigare än jag är. Jag vet att livet snurrar på utan mig. Jag vet att man fortfarande kan vara lyckligt utan att ha mig delaktig. Jag vet att man nog mår lika bra utan mig.

För mig, så saknar jag dig varje dag. För mig går det inte en dag utan att jag tänker på det, på dig. Men det visste du redan. För mig så saknar jag din röst varje gång. Jag saknar folk som står mig nära, och det är nog så det kommer att vara.

Den mentala tröttheten som finns i kroppen är så himla svår att beskriva. Den tröttheten att nästan somna i bilen när man kör hem från jobbet. Känslan i huvudet att nästan köra av vägen och inte minnas hur jag kom dit. Känslan av att inte minnas hur man kom till jobbet, hur man kom hem.

Varför står jag i detta rummet nu? Den har nog alla haft. Men jag har den varje dag, varje sekund av dagen. Skriver jag inte upp det finns det ingen chans att komma ihåg, alls. Jag kommer inte ens ihåg det folk säger till mig, sekunden efter. Jag låter bli att fråga för jag kommer ändå inte ihåg det.

Känslan att komma hem från jobbet och inte ens orka gå hela trappan upp, utan behöva stanna halvvägs för att hämta andan.

Känslan av att känna sig otillräcklig varje dag gnager i huvudet. Att aldrig någonsin räcka till, att aldrig duga.

Att hela tiden spendera helgerna med att samla den energin som krävs för att överleva veckan och samtidigt leva. Jag orkar inte städa, jag orkar inte tvätta och jag orkar inte äta. Men det är saker man kan göra sen, någon annan dag så länge man håller sig flytande.

Ingen kommer att förstå om man inte varit där. Det är så himla enkelt att komma med lösningar. Men jag är inte dum i huvudet.

Nu rinner tårarna i en konstant ström. Det blir så definitivt när man sätter ord på det. Min kropp håller på att bryta ner sig själv och jag kan inte göra någonting åt det.