And it hurts with every heartbeat.

Lycka.

Saknar de stunderna. Längtan. Pirret i kroppen. Glädjen. Värmen som spred sig i kroppen.

Längtar efter det. Förhoppningarna. Fantasierna. Beroendet. Känslan som spred sig i kroppen.

Hatar distansen som skapats. Tårarna. Ångesten. Tankarna som sprider sig i huvudet.

Det finns saker jag saknar, som jag känner glider ur mina fingrar. Som jag känner likt ett saltkorn försvinna i havet. Som jag känner, ju mer jag utvecklar mig själv skapar den distansen jag fruktade. Sen tänker jag, är jag bara dum? Om det är jag själv som skapar distansen, varför påverkar det mig?

Jag vet att du vet. Jag vet också att tystnaden gräver hål i min själ. Jag vet att avsaknaden av reaktion svider inom mig. Jag vet, att jag bryter ihop, bearbetar det och går vidare. Att jag bara är dum och helt förtrollad av mina egna fantasier. Att förtroende inte borde vara samma som resten av mitt liv. Att allt det goda har ett slut, eller ett nytt kapitel. En ny era, en ny tidsålder.

Sen vet jag att vad som betyder mest i hela kaoset som kallas mitt liv. Det vi har, kommer alltid att vara viktigast, oavsett. Sempiternal (everlasting). Forfuckingever. Jag vet, du vet.

Jag letar efter trygghet, i varenda relation jag skapar, vän eller mer. Jag letar efter den ovillkorliga tryggheten att kunna vara mig själv som jag är, för jag är ganska komplicerad vill jag alla fall tro. Har man väl skapat den tryggheten så kommer det alltid att betyda mest och övervinna allt.

Någonstans vet jag att tryggheten kommer inifrån mig själv. Från min egen kropp, från mitt eget hjärta. Jag vet att det inte handlar om att någon annan skall skapa min trygghet, jag måste skapa den själv.

Jag vet, att jag har fått sådan otrolig hjälp på vägen. Någon som petar mig i rätt riktning så fort jag vandrar åt fel håll. Så fort jag tappar bort vägen jag vandrar på. Så fort jag faller.

Alla dessa sena nätter och långa dagar. Alla dessa meningar som sagt och de tre orden. Alla timmar, alla minuter och alla sekunder. All himla envishet som jag upplevt och viljan att aldrig ge upp på mig. Att aldrig inse att jag är ett hopplöst fall och att det är dags att ge upp.

Jag är otroligt stolt, imponerad och framför allt, väldigt rörd.

Jag vet att idag, just nu, vandrar jag min väg av egna krafter. Ibland trampar jag vid sidan men jag hittar alltid tillbaka för att jag måste.

Jag behövde åka till Smögen. Jag behövde vakna upp bredvid någon som log mot mig. mest, för att gå vidare.

Jag saknar det vi hade. Allra mest, saknar jag det ovillkorliga och det oslagbara. det som gav bränsle på dagarna och trygghet på nätterna. Jag saknar nog mest det djupa.