Rädslan varje dag.

Igår slog det mig en ganska intressant sak.

Jag fick frågan av en oberoende person på tal om ingenting, att det går rykten om att jag dejtar någon på ett annat enhet.  Ärligt var det mer än jag visste själv. Frågan var ej elakt ställd utan mer glädjen över min lycka.

Vart har ryktena startat och vem har startat dem. Vem dejtar jag?

Jag kan dock gissa vem som startat ryktena. Det är bara så himla onödigt gjort och jag blir besviken.

Jag har så himla svårt att skriva när jag mår ganska okej. När jag bestämmt mig för att slluta må dåligt och bara köra på. När mina tankar är sorterade och klara.

Jag drömmer drömmar igen. Jag drömmer drömmar som får mig att vakna på natten i panik och ett hjärta som bara pumpar för livet. Jag drömmer drömmar om folk jag tycker om, att de far illa. Jag drömmer drömmar som får mig att inte vilja somna, för jag vill inte uppleva de igen. Jag drömmer de drömmar som får mig att inte klara mig igenom dagen.

Drömmarna gör mig rädd för natten. De gör mig rädd för dagen. De gör mig rädd för varje sekund av dygnet. De skapar en panik i min kropp som är svår att hantera. De skapar tankar jag inte vill tänka. De skapar den där oron som sätter sig i huvudet, som inte går att tvätta bort.

Jag är extremt medveten om vad som kan ha hänt om man inte svarar i telefonen. Jag är extremt medveten om vad som kan ha skett när man inte träffas på utsatt tid. Det lugger och gnager i mitt medvetande hela tiden. Jag vet vad jag kan förlora, vad som skulle kunna göra hål i min själ.

Varje dag är en kamp mot dessa tankar. Varje morgon kommer oron. Varje natt jag vaknar är jag medveten, om vad ett missat telefonsamtal kan innebära.

Det går inte en dag utan att jag känner rädslan i kroppen. Inte en dag utan att jag känner oron i magen. Det går inte en sekund utan att jag känner av det, rädslan, oron. Jag vill inte förlora. Jag skulle inte orka.