Idag, har jag svårt att hålla ihop.
Jag visste att det här skulle komma. Jag visste att jag mådde för bra lite för länge. Jag visste att någon gång så ramlar marken ihop under fötterna.
Jag hoppades dock att det liksom var över. Att må bra skulle hålla i sig. Att må dåligt skulle vara över. Gone with the wind. Finito.
Jag vet att det inte var en så vacker syn igår, men jag höll ihop det ganska länge.
Orsaken att det bröt ut var säkerligen att jag inte åt någonting sen lunch. När klockan är 2030 på kvällen så är min energinivå nergrävd under marken. Men det är sällan grunden att det bröt ut.
Jag ska berätta det precis som det var. Tårarna bara rann ner för kinderna. Kroppen bara krampade och benen vek sig. Alla muskler skakade. Ångesten sköljde över kroppen och tankarna ville inte sluta snurra. Frustrationen.
Paniken i kroppen. Känslan av att inte kunna andas. Sen biter man ihop, reser sig upp för att torka tårarna. För att sen falla igen med ångesten slåendes i magen.
Min stackars katt tyckte så synd om mig så han sov precis bredvid mig eller på mig hela natten. Det gör han aldrig annars.
Det är ett under att jag orkade gå upp till jobbet idag, och att jag vågar le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar