Jag har en sak som gror i min magen, en känsla som jag inte kan sätta ord på.
Jag vet inte riktigt hur jag kan formulera det. För jag kan inte ens finna ord som beskriver det.
Jag gör bort mig ibland. Jag tänker inte logiskt och ibland inte alls. Vissa stunder tänker jag inte som alla andra och man kan ibland fundera på varför.
Ibland blir det inte som man tänkt det och ibland blir det ännu värre. Ibland känns inget logiskt och vissa stunder pratar hjärnspökena högt. Ibland tar mörkret över tankarna och man ser ingen väg ut.
Jag gör saker jag inte är så stolt över. Andra stunder själv-medicinerar jag ensamheten med vin, ibland med whiskey och ibland båda två. Men sällan regelbundet och inte helt seriöst heller. Ibland löser jag det genom att gråta en stund innan jag ska sova, och andra stunder så äter jag oförskämt mycket mat, ibland inget alls.
Det finns de gångerna jag tänker på mitt liv och vad jag åstadkommit med det. Då finns det också de gångerna jag känner mig misslyckad och att jag inte åstadkommit någonting. Jag trodde jag skulle vara någon annan stans i livet. Jag trodde att jag skulle leva min dröm.
Jag trodde åtminstonde att jag skulle vara lycklig när jag var i den här punkten i livet.
Vad händer den dagen jag slutar längta att gå till jobbet? Vad händer den dagen då det tar slut? Jag hatar det här. Varför måste allt bra ta slut. Idag vill jag stanna tiden och njuta av det som får mig att må bra.
Just nu baserar jag min lycka på en annan människa. Jag känner mig så skör och sårbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar