Men idag är en sådan där dag jag inte vet hur jag klarat mig igenom med livet i behåll.
Jag fattar inte hur jag lyckas stå på benen fortfarande.
På morgonen värkte det så mycket i kroppen av trötthet, att jag längst inne i mig, försökte hyokondria till mig en sjukdom, även fast det är fel. Men jag är en dålig hypokondriker så jag var inte sjuk idag heller. Bara att åka till jobbet och aldrig riktigt komma igång med det jag skulle göra.
När jag kom hem tog tröttheten och mattheten överhanden och jag hamnade på hall golvet, gråtandes utan någon som helt kraft att ta med bort. När man inte vet varför man gråter, eller varför man inte orkar, men man vet att allting blir för mycket tillslut. När kroppen fysiskt säger nej, och allting bara sköljer över en.
När man inte orkar lyfta sig från platsen, och verkligen allvarligt funderar på vem man ska ringa som åtminstone kan lyfta en till sängen.
Och trotts allt, den enda tanken som kommer, "Jag har för mycket att göra idag för att tappa livet". När man inte ens har tid att inte orka. När man vet att gör jag inte det får någon annan göra det, så det är bara att resa på sig, men den lilla kraft man har, och fortsätta livet som vanligt.
Men, det är när man reser på sig, som gör att man orkar fortsätta. Det är styrkan jag alltid bär inom mig. Att ingenting är för svårt att resa sig i från. Jag klarar exakt vad jag vill, bara jag vill det tillräckligt mycket.
Det kan också vara en svaghet. Att man inte klarar av att säga nej när det behövs. Att man lär sig att bortse från koppens signaler och bara mossar på i samma tempo.
Det kanske är tur att jag har det mest stabila förhållandet som går att få. Det kanske är det jag behöver, för att bli stabil i mig själv. Sådan jäkla tur har jag haft, att någon orkar med mina dåliga dagar, men också mina bra.
Nu, ska jag sova. Så jag kanske lyckas bättre med dagen i morgon.
//Bettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar