Min åsikt om livet.

Så här är det. Nu ska jag sticka ut hakan och göra så det kliar i fingarna på folk som läser. Jag har mycket åsikter om allting, och det har alla andra också.

Jag har varit på väg till Kosovo, men så vart det inte. Därför är jag på väg till Afghanistan istället. Vilket ställer till en massa problem för folk som inte förstår.

En liknelse. Det är som att ta körkort, men aldrig få köra upp. Att bara få sitta och övningsköra ocg aldrig få göra det på riktigt, löpa linan ut.

Samma sak är det med mitt jobb. Här hemma övar vi på att bli bra med det vi jobbar med, men det blir aldrig på rikitg hemma. Man kan aldrig lägga 100% på det eftersom det inte får konsekvenser. Dvs, glömmer jag att ta med en sak, kan jag bara åka och hämta den sen. Så, att få åka på mission blir som  att ta körkort och faktiskt få köra bil på riktigt. Att känna att man faktiskt klarar av det man tränat på i år.

Att notera är att man faktiskt inte skulle bli erbjuden en plats att åka utomlands om man inte kunde det man jobbade med. Man skickar av princip inte iväg de som inte kan. Dvs. det är för fan inga jävla turister som åker iväg.

"Ja, men det är ju farligt och krig"

Vad jobbar jag med liksom?  Det är klart Afghanistan är en krigzon, jag vet det, jag är inte dum.

Nu kommer den gången jag ska sticka ut ögonen på folk. Men ta det för det jag menar, jag har respekt för det jag gör. Men för att få idioter att förstå, måste man trampa lite på dem ibland.

Seriöst, sannolikheten att jag kommer dö, eller ens skada mig i Afghanistan är mindre, än att jag skadar/dör i trafiken hemma i Sverige.

För det är det enda folk ser när man talar om insatsen i Afghanistan. Det är att det är farligt, inte vad vi faktiskt uträttat.

Folk ser mig som en i mängden och tror att alla är ute och krigar och skjuter folk. Och det är ju klart att det är absolut det jag ska göra när jag åker ner, (NOT).

Istället då för att fråga min funktion när jag åker, så börjar folk säga åt mig att det är farligt där och att jag inte ska åka. Det är ingen fråga OM jag ska åka, utan bara NÄR.

Det kan hoppa på någon okänd på stan och vilja diskutera insatsen i Afghanistan, och om vi borde vara där. Det är ju givetvis min sak att besluta om vi ska vara där eller inte, (NOT).

Det är ju som om jag skulle hoppa på en Volvo arbetare och diskutera varför all produktion flyttas till Asien, och klaga på det. Det skiter väl han i, han bara jobbar där. Volvo betalar hans mat på bordet osv.

Samma sak så betalar mitt jobb min mat på bordet. Herrgud, jag har ett jobb, som jag trivs med. Och, jag har faktiskt inte bestämt vart vi ska göra insatser. Ring till regeringen istället, det är mitt heta tips för idag.

Insats eller inte, men man kan faktiskt fundera på vad vi faktiskt åstadkommit istället. När man läser på nätet är det ingen, (eller väldigt få), som vill att vi ska dra oss ur Afghanistan. De vill att vi ska vara kvar och faktiskt bidra till ett bättre liv för andra människor. Det går mer barn och kvinnor i skolan, och de har faktiskt fått en viss därglighet i vardagen, typ.

Men det tar tid, därför, är det för tidigt att lämna ett land man börjat bygga på, innan det kan stå på egna ben.

Jag vet att jag inte kan uträtta stordåd. Men jag kan alla fall bidra. Jag har inte så mycket pengar till välgörenhet över liksom. Men jag kan bidra med det jag kan, så åtminstone någon känner sig bättre. Ingen kan göra allt, men alla kan ju göra någonting.

Så är det. Så snart, kanske jag får lära mig att köra bil på riktigt och sluta övningsköra?


//Bettan