Gamla tider.

Oj, shit.

Lite gamla minnen kommer upp som av bara en händelse.

Det var den tiden jag var ung, dum och lycklig. Tänk om jag då visste vad framtiden hade åt mig då. Jag vet inte om jag vågat gå upp då. Jag vet inte ens om jag vågat vakna på morgonen.

Alla har sitt att bära, men det var inte så här jag planerat mitt liv. Jag känner mig mest sliten nu. Som den där tråkiga tanten, man jag orkar ingenting annat just nu.

Fan, när man gick i skolan så var man så harmlös. Krogen liksom och en bit lammkött på kvällstimmarna. Det var liksom en sådan där lycklig period i mitt liv.
Nu måste jag vara vuxen, gå till jobbet och sköta hemmet. Jag har ingen spontanitet i livet. Det är liksom samma. På vardagen jobbar man ju. Därför på helgerna så orkar man ingenting annat än att sova, och göra det man måste, typ träffa pappa och mamma.

När ska jag liksom hitta tid för mig själ, träffa de jag vill?

Eller så kanske man ska bli tråkig när man är vuxen. För jag känner mig JÄTTE tråkig.

Gifta mig kan jag ju göra också, då blir jag ännu tråkigare. Då har jag liksom en andledning att inte träffa mina vänner, jag är ju liksom gift.

Men jag har inge driv att gifta mig, det kostar ju liksom pengar och jag nöjer mig inte med vad som helst. Perfekt skall det vara annars kan det lika gärna vara. Man ska ju minnas dagen som den dagen alla blickar var riktade mot en, inte från en. Om folk frågar mig om jag gjort tårtat ska jag säga "aldrig i hela mitt liv", jag ska betala folk som gör sånt åt mig. Jag tänker innte ens lägga sånt på min mamma. Det bara är så.

Idag är en sådan där dag då jag inte får ihop något i huvudet, jag bara somnar när jag sluter ögonen. Idag vill jag bara sminka upp mig, ta på mig högklackat och urringat, och dansa hella natten lång. Men jag orkar inte sminka mig, jag vill bara sova.

Jag vill bara lägga mig hemma i hans famn och gråta, för det gör så ont i kroppen, den är så trött. Jag känner för att gråta idag, och jag vet inte ens varför.

Det är så mycket tankar i mitt huvud. Så mycket känslor i kroppen.

Jag vill tillbaka till den tiden då jag rådde mig själv, bäst jag ville. tiden då det inte fanns någon morgondag och ingen annan att ta hänsyn till. Vårkänslorna och rastlösheten börjar komma, men det är väl bara att rida ut stormen som alltid. Det kan bara bli bättre.

Förlåt för att jag aldrig kan vara den perfekta flickvännen och människa i livet.
Förlåt för att jag gör jävligt fel ibland och att jag borde ångra mig.
Förlåt om jag svikit erat förtroende en, två och säkert en tredje gång också.
Förlåt om min värld inte alltid stämmer överens med eran ibland och att det blir mycket fel.
Förlåt om mina proiriteringar inte alltid stämmer överens med era och att ni kommer i sista hand. Jag brukar säga "Livet blir vad man gör det till", men fått ändra på mig. Livet blir vad man gör det till, efter att man gjort sina måsten (om det då finns någon tid kvar). Förlåt alla fall.

Men, jag ångrar det inte. Livet har blivit vad jag gjort det till. Jag hade kunnat valt annat, men jag är ganska nöjd där jag är ändå.

En sak har jag lärt mig alla fall. Livet är liksom för kort att ångra.



//Bettan