En gropp i vägen.

Ett liv med trygghet och världens bästa karl.

Men jag har alltid haft ett behov av nya äventyr och har en viss naturlig rastlöshet i kroppen.

Trygghet är bra, men tydligen inte tillräckligt bra för att stilla alla mina behov. Jag har alltid varit en "DO:er", jag har alltid ett behova av att göra saker med mina egna händer. Jag har aldrig kunna sitta brevid och kolla och bara låta saker ske, jag måste göra dem själv. Det är bara ett tillstånd jag får lära mig att leva med, men som jag också får lära mig att kontrollera.

I mitt liv just nu, kan trygheten bli en kvävande faktor. Trygghet kan vara ett tillstånd som gör att jag inte kan vara mig. Jag säger inte att trygghet är dåligt, utan att jag för tillfället är lite rastlös i kroppen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan honom. Han är det bästa som någonsin hänt mig. Men alltid och ofta måste jag kolla mig om axeln för att uppskatta det jag har. Jag behöver bekräftelsen på att jag duger och att det vi har duger, att det är det jag vill ha.

Jag är en person som står fast vid det jag lovat, och jag har lovat att jag aldrig skulle göra något dumt. Sen att man ibland ifrågasätter det man har, visar att man fungerar som människa.

Människan är en ifrågasättande varelse, en som alltid söker bekräftelse ppå att man gjort rätt och att man alltid duger. Jag gör det varje dag, kanske lite oftare än jag borde ibland, lite oftare än alla andra.

Nya mål, jag vill alltid komma längre än jag är. Jag kan inte nöja mig med jag har. Jag ser redamn förbättringar på det hem vi byggt upp, men ibland för man lägga band på sina behov så de passar med den andra halvan.

Trygghet gör mig faktiskt, tro det eller ej, rädd. Jag känner mig inte bekväm med att vara trygg i mitt lilla bo. Det är liksom okänd mark och som att famla i mörkret. Hur ska jag kunna lägga band på mina behov?

Tydligen har jag lyckats nu, men jag vet ärligt talat inte hur länge till det fungerar. Jag vill liksom ut, sträcka på benen, uppfinna hjulet igen och lära mig flyga om och om igen. Varje gång kan jag alltid göra en sak bättre och en till sak bättre.

Men just nu får jag väl nöja mig med tryggheten, och försöka att bli som alla tycker jag ska vara. Glad för det jag har och uppskatta det. Jag försöker varje dag, men vissa dagar ser jag bara vad jag inte har.

Jag älskar dig nu och för alltid och jag kommer alltid att göra. Jag älskar dig även en dålig dag som denna. Och jag lovar att det bara en en svacka i vägen, en liten grop jag kört fast i. Jag kommer ur den tills i morgon.

//Bettan