måndag, juni 4

Lugnet.

Det finns bra dagar, och de som inte är fullt lika bra. Igår var en sådan.

Jag skriver bara när jag har någonting att säga, oftast när jag är arg eller ledsen. Idag är jag varken eller.

Efter min krasch igår så mår jag förvånansvärt bra. Jag är glad över att kunna lämna det efter mig. Nu kan det bara bli bättre.

Jag är en människa som funderar mycket, kanske för mycket ibland.

Det är tur att jag fortfarande har en stabil punkt, för när jag inte orkar längre, finns det någon som lyfter upp mig igen. Utan dig skulle jag aldrig orka igenom det.

Jag kan lova att det inte är sol och gröna skogar hela tiden. Allting kan komma när som helst och skölja över en, fortfarande. Men vi jobbar på det tillsammans. Jag vill bara att det ska kännas mindre frustrerande att inte räcka till.

Jag är en sådan person som går under när jag inte räcker till längre. när jag inte kan lösa det. Pengar är en sådan sak jag inte kan lösa nu.

Jo, lite faktiskt. På de närmaste 21 dagarna är jag 4 dagar helt ledig. Jag kommer inte hem på sju dagar, jobbar två vanliga, ledig 4, sen inte hemma på sju dagar igen, sen 5 dagar vanliga. Det finns liksom en andledning varför jag inte hinner, orkar eller vill.

Jag har egentligen ingenting mer att säga. Det sköljde över en sådan trötthet som jag känns de senaste veckorna.

En trötthet då man inte riktigt känner av kroppen. Den känns liksom domnad och som på moln. Ingen kraft i kroppen, ingen energi. Jag hittar liksom ingenstans att vila, när jag liksom ska fylla på förråden igen. När jag liksom ska börja leva igen, när allting slutar kännas som att jag bara håller mig flytande. När ska det sluta?

Jag undar liksom när man börjar känna sig som en människa. Jag orkar liksom inte igenom dagarna längre. Ångesten.

Hur man inte riktigt får en ro i kroppen. Att man inte riktigt känner sig lugn. Det finns så mycket att tänka på, så mycket som ska göras och fixas och ordnas. Så mcyket som ska köpas och hållas på med. Jag vill bara att det ska ta slut, så jag får känna lugnet igen.


Tack.


//Bettan

Inga kommentarer: