Bitterhet.

Det är konstigt, att så for man slutar tillhöra en grupp så finns man inte längre.

Då antar jag att folk bara hälsade på för vara snäll.

Jag vet att jag blivit en bitter människa, men just nu så är det ganska bittert hela tiden. En grej som egentligen är så liten vanligtvis, har blivit så stor.

Jag har fått ett annat perspektiv på livet. Ett bittert perspektiv.

Minsta lilla grej blir så stor, för ingenting. Jag vet att jag är bitter och att det är en orättvis värld, men någongång hoppas jag att uppförsbacken planar ut.

Nu har jag skrivit tre meningar och raderat dem igen. Var noggran med vad du skriver på internet. Just det, inte spy galla för mycket.

Annars, är jag rätt bitter på det utanför mitt jobb också, men det kan ha att göra med min bitta syn på livet just nu.

Det där med livsglädje och livsenergi, jag undrar vart den tog vägen?

Jag brukar leva efter det att man hinner med det man vill göra. Ja, det gör man. Men man hinner inte med det, och sina måsten.

7 dagars övertid på 11 arbetsdagar. Jobba 4 dagar helg natt, samt 7 dagar förmiddag, i sträck, 11 dagar, övertid. Jag hade jobbat längre i sträck, om lagen inte säger att jag får. Anna sa till mig igår "Elisabeth, du kommer att dö, hur ska du orka?" Jag kollar bara på kontot, jag måste för att överleva.

Döva sina sorger med jobb, det är najs.

Jag har egentligen inte så mycket att säga nu, egentligen. Men hur ofta har jag någonting viktigt att säga, egentligen. Egentligen, så kommer det mest bara en massa bittert, egentligen.


Det blir länga dagar att åka halv 7 på morgonen hemmifrån och komma hem halv 7 på kvällen. 12 h dagar, men jag har valt det själv. Men det finns en andledning varför jag inte orkar träffas alla helger. Jag måste liksom hinna leva någonstans också.

Jag är glad över att det finns sms, och mail. Man kan liksom umgås, när det passar en. På något vis.

Nu kurrar min mage så jag måste sätta fart att göra något åt det.

//Bettan