Inge bitter alls.

Tack, då vet jag.

Hur kommer det sig, att jag alltid lyckas.

Så fort mina killkompisar skaffar tjej, så räknas jag inte längre som vän.

Jag är bitter, men detta fenomen har hänt många gånger.

Är det så att folk bara umgått med mig som ett jävla komplement till flickvän? För sen duger jag tydligen inte.

Det gör mig ont i hjärtat nör jag tänker på det. Det spelar ingen roll hur mycket jag ställer upp, och hur mycket jag bryr mig. För när den jävla flickvännen kommer så är det alltid samma sak. Då är jag ingen och finns aldrig med i gästlistan.

Grejen är, att det duger inte om någon skulle komma och säga att så är det inte. För jag skulle alltid kunna bevisa motsaten med typ 5 typfall av det.

Och det är liksom inte ens killar jag gjort något med. En ren vänskaplig relation. Vad är liksom skillnaden nu?

 Okej, jag fattade vinken när jag inte ens blev presenterad, när jag inte ens vart bjuden. Men är det så det ska fungera. När man är i ett förhållande skall man ha nya, gemensamma vänner? Då duger inte liksom de gamla, oavsett liksom.

Det är klart man skaffar sig gemensamma vänner, men vad händer med de gamla?

Blir man en helt annan människa när man blir tillsammans? Eller får karlarna inte ha vänner som är tjej? (Om man som karl  har en vän som är tjej, har man automatiskt legat då?) Är det därför man inte kan fortsätta vara vänner? Är det någon form av konkurans?

Jag ser liksom inge samband i det. Jag ungås helst bara med killar, och det har han inge imot, alls.

 Eller just det. ett förhållande handlar ju om att anpassa sig. När man blir tillsammans ska man ju lämna sitt gamla liv och bli en ny människa. Jus det, så ska det fungera ja. Skapa sig ett nytt liv och glömma allt gammalt. Att jag inte tänkte på det, dumma mig. Förlåt.

Man ska bli en sådan med volvo, hund, hus och barn. En stereotyp människa där man måste planera i kalendern för att få ligga. Inget illa menat om det är det man strävar efter, men det finns andra sätt än att lämna de som faktiskt bryr sig.

Bara för att man är tillsammans med någon betyder det inte att man måste bli en av alla. Man kan fortfarande vara sig själv. Det är ju liksom den respektive blev kär i från början.

Skall ej misstagas för att utvecklas. Utvecklas är en annan sak. Då blir man en bättre människa byggd på ens erfarenheter. Man utvecklas, till det posetiva.

Men det blir liksom som att den tiden vi hade inte betydde någonting, en underhållning för stunden liksom. Eller så borde jag kanske inse att det kanske var så.

Jag borde kanske skapa ett nytt företag. Hyr in mig som vän för 1000 kr/tillfälle i hur länge det behagas. Dumpa mig sen när det passar och du skaffar tjej, no hard fellings liksom. Jag borde bli rik, för det är tydligen det jag är duktig på. Eskort-flicka kanske? Fast utan happy ending.

Jag kan kolla på film, laga lite mat, städa lite. Lite sånt som en vän gör. Hushållsnära tjänster, man kan ju göra avdrag för det nu.

För de tusen kronorna kan jag till och med le, dricka lite sprit och sova på din soffa. Garanterat utan happy ending och några hard fellings. Vad är problemet liksom?!

Det borde inte vara olagligt, jag säljer ju inte min kropp, bara mitt sällskap.

Då behöver jag aldrig liksom fundera heller vartför folk slutar umgås med mig. Det hade helt enkelt inte råd, eller skaffade flickvän.

Nej, jag är inte bitter. Mest bara arg och ledsen. Det var så mcyket man var värd, inte mer liksom. Inte ens ett litet sms "Vi borde inte umgås längre, jag har tjej nu" eller "du ingår inte i min gästlista längre, jag har skaffat flickvän nu" eller "min tjej har raderat ditt nummer nu, bara så du vet." Tack, bra, då vet jag liksom.

Jag väntar fortfarande på det smst.



//Bettan