Mitt liv. Fortfarande fucking jävla problem med halsen. Det är bara att tacka och ta i mot 8 och en halv månad. Förkyld som fan är jag också, plus att min misstänkta allergi inte blir bättre. Det är bara att äta fem tabletter till morgonen och tre till kvällen för att orka leva. När slutar det här skiten?! När kommer jag få leva som en normal människa utan problem?
Torsdag-Fredag natt fram till Söndag-Måndag natt spenderades i Laxå. En väldigt skön helg, även fast den resulterade i en jävla förkylning (men det skulle nog ha kommit ändå).
Helgen. Det var skönt att bli väckt av klockan 06:20 på fredagen, sen bli lämnad själv, sova till 09:30 typ. Sen bara ligga och känna lukterna, och veta att om att om 6 och en halv timma. Natten var underbar. Lördagen bjöd på fest, tills det var dags att åka hem. Där bjöds det på ingen plats i sängen, så fötterna fick jag sova vid. Funderade på att sova hos systern, men det var mysigt att kolla sovande, i full harmoni, utan vetskapen om vad omvärlden bjuder på. Utan vetskapen om iakttagelse. De djupa andetagen, kroppens små rörelser. En lätt beröring, hud mot hud. Den natten, den natten. Söndagen spenderades under täcket framför en massa filmer. En riktigt bra helg, faktiskt.
Okej, jag gillar inte att ta det officiellt, för jag finner ingen anledning att räkna. Jag är mest glad över att det fortfarande är som det är. Och finner inget nöje i att räkna det som redan vart. Jag vill leva nu och inte igår och inte i morgon. Men jag kan räkna om det glädjer någon annan.
Men, en månad. Det känns som jävligt snabbt och jävligt långsamt, på samma gång. Jag är lite delad om hur det känns, och tolka mig inte fel nu. Jag är jätte glad och lycklig, men en månad säger mig inte så mycket. "Hur känns det nu efter en månad?". Öh? Ska det kännas annorlunda bara för att det gått just en månad? Okej, det känns jävligt bra annars.
Jag tror att jag nöjer med det här för stunden..
(Psst.. Idag lade jag förresten upp inlägget jag tog bort. Det hittar du här)
And ever since we met you've had a hold on me
It happens to be true
I only want to be with you
//Bettan
2 kommentarer:
Vet du vad? Det finns inga normala människor utan problem. Alla är olika, alla är konstiga och alla har problem. Man får va glad för vad man har, och försöka lösa sina problem. För det är klart, det finns stunder då man inte har problem. Men det dyker alltid upp nåt. Jag är pessimist idag, förlåt.
Labolina: Nej, men det finns friska människor. Där sjukdomarna inte byter av varandra. Jag vill bara bli kvitt sjukdomar.
Skicka en kommentar