*Suck*....

Okej, ytligare en Tisdag. Men idag känns det bra, faktiskt.

Kattis kom i torsdags, Magnus också i och för sig. Det var trevligt.

I fredags kom Jere också, för att träffa Kattis. Men det gick väldigt bra, och han är godkänd från alla håll och kanter.

Men, jag har känt honom i drygt en månad bara. Det känns bra, men allt har gått väldigt snabbt, så frågan är. Det har gått så snabbt att jag inte ens greppar om situationen. Jag kan bara sitta och vänta tills det går tillbaka till vardagen och jag vaknar upp från min dröm. Jag måste ha slagit i huvudet och ligger i koma eller något.

Jag har inte haft tid för att tänka eller känna efter. Och jag vet fan inte om det är bra eller dåligt. Men fan, jag har bara känt pojken i en månad, men det känns som vi alltid känt varandra. Jag kan inte förklara det, det är sjukt.

Vad ska jag säga om mitt liv? Jag har ingen bra känsla i kroppen som går att skriva om. Allt är bara helt fucked up. Jag vet inte vad som är vad och hur jag mår, hur jag känner mig, vad jag känner. Folk frågar mig hur jag mår, det för mig att komma på att jag egentligen inte vet. Det är så mycket nu så jag får ingen rättsida på det. Jag låter det vara osagt, men jag mår inte dåligt alla fall.

Okej, mitt liv. Vet inte om jag är friskförklarad än. Men det jag vet är att halsen fortfarande är svullen och röd, alltså inte helt normal. Jag vet en sak till. Har fått en allergi medicin mot mina utslag och en remiss till en hudläkare som ska kolla på dem. Så, när jag är klar med det ena, börjar det andra. Att konstatera, jag blir aldrig frisk och fri från besvär.

Som pappa sa idag i telefonen, "Snart har du besökt läkarna så mycket så du borde få ett år gratis". Sant, sant, mycket sant. Jag orkar liksom inte bry mig längre. Jag har inge bråttom att komma någonstans, för jag vet hur jävla lång tid det tar. Jag har konstaterat för länge sen att jag ALDRIG kommer bli frisk, så jag har slutat. Men lär ju bli frisk lagom till pensionen typ.


//Bettan