Tisdag, natt.
Jag är fruktansvärt rastlös och kan inte sova. Jag är inte trött, men inte ett dugg pigg. Jag har tankar som väller över i huvudet, men jag får ingen ordning på dem. Det känns rätt sur så har dagen innan julafton.
Jag borde egentligen vart död, eller alla fall ha bruten rygg. Jag red en häst i onsdags. När vi inte ville samma sak, strejkade hästen och hoppade rakt in i skogen. Eftersom jag inte hade någon balans just då faller jag, hårt som as, rakt på en stubbe, med ryggen före. Jag har för vana att rida med säkerhetsväst, vilken jag gjorde, och det räddade mig nog. Jag klarade mig helt, förutom för en sträckning i vänster vad, men det kan jag leva med.
Fuck, jag kanske vänjer mig med att inte sova ensam. Jag menar, jag har två veckor på mig att vänja mig, vad händer sen?
Människan är beroende av regelbundenhet och liknande mönster i sin vardag. För stora och för drastiska ändringar i vardagen gör att man blir vilsen och det tar tid att reparera.
Ta det här till exempel, hunden vet att dörren finns där, för en har alltid funnits där. Den vet att det inte tjänar något till att springa rak i dörren igen. Eftersom så har det alltid varit. Det kommer ta ett tag för den att inse att den inte finns. Samma sak är det med människor.
Ska jag då skapa en vardag på de här två veckorna som byter mig "normala" mönster, hur ska jag då kunna välja mig tillbaka med mina invanda rutiner.
Människan är så beroende av en regelbundenhet i livet. En person, en handling, en känsla. En del är beroende av den där koppen kaffe på morgonen i lugn och ro, eller att få ställa sig i duschen för att bli människa igen.
Man är så beroende av rutin och invanda mönster för att fungera. Så, vad begär man egentligen av en människa när man totalt ändrar allting den lärt sig? Det är som att lära sig gå på nytt igen.
Det jag mest är rädd över är att jag är rädd över det. Jag vill inte känna mig ensam igen, nu när jag för första gången känner värme på riktigt.
Jag borde inte fundera, men jag är en funderande människa så jag kan inte låta bli, speciellt inte när jag är ensam.
Jag skiter i vad folk säger. Jag känner mig fortfarande fruktansvärt, äckligt lycklig. Och det är det enda som spelar roll för mig just nu.
//Bettan
3 kommentarer:
Snacka om att behöva hitta problem. Sluta med det.
2 veckor är inte en vaneperiod. Det tar två veckor för kroppen att BÖRJA anpassa sig till tex en temperatur förändring. Tex att det är 20 grader varmt och sol istället för 10 grader varmt och regn.
Däremot är det en väldigt bra ursäkt att slippa ha aktiv kontroll över sitt liv, att lägga spår och följa dem så fort som möjligt. Det ger ett tryggt liv, men även extremt tråkigt liv.
När man är kär så vet man att älsklingen kommer tillbaka, det är därför ensamheten när man sover ensam igen blir uthärdlig.. han finns fortfarande där, bara inte just brevid dig.
Alla som är negativa kan ta sin julgran och köra upp i häcken, btw.
du skulle prova att vara ensam i fem veckor! DET är rena döden
Skicka en kommentar