Prestation...

Lördag. YES!

Innebandynatten Torsdag - Fredag. Helt underbar. Jag hade jätte kul, tills tröttheten och irritationen tog över. Men jag antar att man får bryta ihop efter innebandynatten.

Jag upplevde det i natt. Viljan att prestera, men förmågat att inte prestera. Tänk om man gör fel, tänk om. Man vill så gärna, men hjärnan blockeras. Man kan inte ta ett steg till, man kan inte säga ett ord till. Allting bara stannar. Viljat att handla, men utan förmågan. Prestationsångest.

Tack.

En sån där natt då man sover väldigt lite igen, men fortfarande spelar det ingen roll. Det spelar ingen roll, jag är pigg ändå.

Jag insåg just nu hur stor effekt ord har på oss. Tack, det är helt underbart att njuta av livet.

En kul sak. För en gångs skull känner jag att det inte är dödsdömt redan från första början. Det är en bra känsla att känna hoppet växa. Jag har hopp, det här kan verkligen bli någonting. Jag har hittat hoppet igen. Att hoppas är en av världens underbaraste känsla.

Efter att ha varit "borta" i nästan två månader så känns det verkligen skönt att vara "fit for fight" igen. Det känns som att jag kan lägga bort allting och koncentrera mig på det som verkligen betyder någonting.

Förlåt, att ni behöver stå ut med mig när jag är elak. Jag har sagt det tidigare, men jag tänker säga det igen. Jag hatar er för att ni älskar mig, jag förtjänar det inte...

Vänta, ska jag våga hoppas? Kan det verkligen vara så? Nej, det går inte, det är något som inte stämmer. Men jag kan inte låta bli. Jag har hoppet...

(Wtf, jag sov inte hemma i natt, och jag ska hålla mig lugn. Han får höra av sig)

//Bettan