Just det...

Lördag. Förhållandevis bra, delvis.

Jag börjar tapppa mig själv. Den vanliga kontrollen, den vanliga viljan, är försvunna. Borta, lämnad. Jag har förlorat viljan och orken men allt. Jag kan inte förklara, men jag orkar inte just nu.

Det känns som jag och världen klämmer mig in i ett hörn, utan chans att ta sig därifrån. Jag känner hur väggarna möts vid min rygg. Det är stopp, jag kommer inte längre bakåt. Jag kommer varken uppåt, neråt, framåt eller bakåt. Jag är fast, fångad. Jag kommer inte härifrån. Jag orkar inte slå mig ut. Jag orkar bara inte, förlåt.

Kom på en sak. När jag stod i köket igår, sträckte mig upp för att ta någonting från kryddhyllan. Tappade det jag var ute efter och det slog i backen, gick dock inte sönder. När det hade fallit, knakat och brakat, reagerade jag och plockade upp det.

Det jag kom på är att. Om jag faller, så har omgivningen en reaktionssträcka. Det tar tid för omgivningen att förstå att man faller, och det tar tid för omgivningen att förstå att de ska plocka upp en.

Men, hur stor ska det vara som faller? Jag menar, jag hade aldrig uppfattat om en fjäder fallit, eller ett sandkorn. Så, uppfattar inte omgivningen en om man är en fjäder, eller måste man vara det som låter och brakar när man nått botten?

Märken verkligen omgivningen att man faller, att bägaren är på väg att rinna över? Måste man lägga sig naken och blotta allt för att folk ska se, för att omgivningen ska stanna upp och reagera?

Nej, det gör mig bara så ledsen. Jag vill, jag vill, jag vill. Men FAN! Jag hatar det.

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

//Bettan