Jag vill...

Idag är det valborg. Jag gör ju lika mycket som vanligt. Men det gör ingenting, jag orkar ändå inte göra någonting. Jag orkar verkligen inte.

Jag har tappat lusten med allt. Jag har ingen lust att gå till skolan och träffa allt folk. För varje gång måste man mötas av deras leenden, och man måste försöka klistra på en ännu bredare leende. Men varför egentligen klistra leende som är falskt? Varför inte visa hur man känner sig? Jo, för att man orkar inte förklara det för hundrade gången. Och för att folk egentligen inte bryr sig speciellt mycket. Jag orkar inte ens tänka. Jag vill ligga i min säng och må dåligt.

Det är mycket synd att saker visar sig bli som det blir. Det är synd att ingenting är mer värt. Jag tycker det bara är synd.

Tack för i Fredags. Det var trevligt att ha någon att prata med när alla andra drog. Man slapp sitta ensam i ett hörn och känna sig bortkommen. Och jag ändrade uppfattning om dig, eller egentligen om båda. Ni är trevliga. "Man ser det bara om man kollar", fredagens klockrenaste komentar. Även fast det var lite, ehh, luddig, så värmde den mig. Jag vart glad. Ni får mig att vilja tillbaka.

Jag borde egentligen ut och göra saken. Jag borde egentligen inte ha så mycket tid för mig själv och tänka. Jag vill inte tänka, jag vill ut och leva. Jag vill hitta någonstans att samla kraft ifrån. Jag är ensam.

Jag har tröttnat på att det är bara jag som anstränger mig i vänskapen. Jag vill bry mig, men snart orkar jag inte mer. På de flesta håll får jag ingen respons tillbaka. Jag vill sluta bry mig, men jag kan inte. Jag orkar inte, nu är det fan upp till er själva. Jag orkar verkligen inte.

Ibland stannar jag upp i vardagen, i vanliga samtal, och upptäcker en sak. Egentligen passar jag inte in, mitt riktiga jag passar inte in. Jag märkte det extra starkt i fredags, jag passade verkligen inte in där. Det är samma sak i skolan, efter skolan, jämt, jag passar bara inte in. Jag vill bara gräva ner mig djupt och gömma mig. Jag har ingen lust att åka till skolan. Jag orkar inte, kraften är slut.

Jag vill springa tills benen inte orkar mer, sedan lägga mig på marken och bara vara. Jag vill låsa in mig i ett rum och skruva upp musiken på högsta volym. Så högt så man inte ens kan höra vad man själv tänker. Jag vill slita av mitt hår i frustration och ilska. Jag vill sparka och slå i väggen och få riktigt ont. Jag vill bara skrika rakt ut, jag är så jävla arg och ledsen, jag är så jävla frustrerad och orkeslös. Jag är så jävla uppgiven.


//Bettan - ....