.....

Skum dag, riktigt skum dag.

Fan, jag faller alltid tillbaka till det gamla. Jag kom på mig med att sitta och kolla på den där människan igen. Jag vill inte, men jag kan inte heller låta bli. Jag är fast. När ska man gå vidare och inse att det redan hänt och att man aldrig kommer få göra om det?Men och andra sidan, ska man glömma något då man är lycklig? Vad är bäst? Att radera det som redan hänt, eller vara lycklig och kunna blicka tillbaka till ett lyckligt ögonblick?

Hur jag än gör så kan jag inte gå vidare. Jag är fortfarande fast där, jag är fången. Samma tillfälle spelas upp i mina tankar jämt och ständigt. Ta bort det, snälla? Jag vill inte komma ihåg det. Snälla, gör så det försvinner.

Idag kändes det så där ensamt igen. Även fast det fanns folk omkring, var jag ändå ensam. Jag har ingen lust att prata med en massa lyckliga människor. Jag har ingen lust att höra samma tjat igen. Jag har inte heller lust att ta hand om mina egna problem heller. Men jag har inte lust med någonting just nu. Jag känner mig trött och sliten, omotiverad och asocial. Jag har ingen lust att träffa människor. Jag vill sitta i mitt hörn, ensam, och försöka komma över det som tynger mig. Jag har ingen lust att berätta mina problem om och om igen, det är ändå ingen som lyssnar och ingen som kan göra något åt dem. Jag har tappat lusten med precis allting, jag orkar inte.

Ta bort den jävla låten. Jag vill inte ha den, jag hatar den! Jämt när man minst vill höra den måste den spelas precis överallt. Fan, jag vill inte påminas det. Stryp den, skjut den, gör vad fan som hellst. Jag vill inte ha den. Den förpestar mitt liv. Jag hatar den!

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte. För varje dag som går blir kroppen bara svagare och svagare. För varje förlust bryts den ner ett steg till. Ett steg upp blir alltid två steg ner. Hur mycket förlust klarar människan innan bägaren rinner över? När tar orken slut och även den mista kämpar gnistan är borta? När är botten nådd?


//Bettan - Orkeslös...