Lyckades....

*Suck*

En varsam viskning i mitt öra gör mörkret mindre kallt. Men fortfarande vaknar jag ensam och möts av tystnad. Jag låtsat att du finns här. Dina hjärtslag ger mig skydd. Din värme ger mig kraft. Jag insåg vad jag hade när det försvann.

Jag kunde inte låta bli att kolla på bilden, jag kunde bara inte. Och jag kunde inte låta bli att få ett återfall. Fan, jävla toffel. Jag som ska vara så stark. Men det är nog bara att inse att den killen gör mig knäsvag. Det kommer ta tid innan jag är stark nog att inte få ett återfall. Jag hoppas bara att han håller sig borta under den tiden. Kommer jag att lyckas?

Gaah, där var bilden igen. Ta bort den, bort med den! Men jag kommer inte kunna ta bort den. Hur ska jag lyckas med det? Jag vill ha den kvar, men frågan är om jag kan ha den kvar. Bilden tar mig tillbaka till den speciella stunden. Jag vill tillbaka dit. Jag vill våga göra det jag ville göra. Jag kommer alltid att få ångra att jag inte gjorde det. Om jag hade gjort det så hade jag inte behövt stöta det ifrån mig. Jag är så dum. Jag kommer inte lyckas ta bort den. Ta bort den!

Igår gjorde jag det bästa jag gjort på länge. Men också det jag kommer att ångra djupt. Det satt långt inne, men jag gjorde det, jag lyckades. Jag vet också att jag kommer få ångra det länge, jag är så svag för det. Jag lyckades, det var nog bäst så. *Suck*


//Bettan - Förlorare...