Jag är glad, jag är glad.
Varje gång jag tänker på det, varje gång jag ser, det blir jag glad ända längst in. Känslan får mig att nästan börja gråta. Men varför börja gråta när det är den bästa känslan? Det är kanske för att man inte riktigt vet hur man ska hantera så mycket känsla på samma gång. Hur ska man kunna hantera någonting som alla söker men få hittar? Hur ska lilla jag kunna hantera det? Men i ovishetens namn, är det bara jag som känner så, eller finns det en andra hälft?
Jag vet att jag inte borde känna det jag gör, men hur ska jag kunna styra över mina känslor? Jag vet vad folk säger, "Ta det lugnt, det finns tid", "Förhasta dig inte nu, du vet vad som brukar hända", "Känslor kan slå fel, du kommer ändå att förlora i slutet". Nej, jag vet, jag ska ta det lugnt. Jag ska inte förhasta mig och jag har lärt mig av mina misstag. Misstag, se, jag är fortfarande inte tillsammans med någon.
Det är så där när samvetet kryper och flåsar i nacken som man stannar upp. "Jag vet att jag inte borde". Men när ska man sluta lyssna på vad man borde, och börja lyssna på vad man verkligen vill? Samvetet säger att jag inte borde, att jag bara ska inse att det inte är för mig. Men någonting, innanför bröstkorgen, säger att det är för mig, det är min tur nu. Två sidor finns av allt, men vilken ska man välja? Samvetet, det man borde, eller hjärtat, det man vill?
Jag har aldrig känt mig så full av liv. Jag kan känna doften av den där speciella parfymen. Jag kan känna våren närma sig med stormsteg och fjärilnarna flyga. Jag hör ljudet av bäcken pårla och fåglarna sjunga. Det måste bli vår snart, jag längtar dit.
Kommer det att finnas en andra hälft? Eller kommer det bara vara jag, som vanligt lämnad själv? Jag vill inte undra, ge mig bara ett svar så jag kan gå vidare. Bara ett enda jävla svar, har jag någon chans?
//Bettan - Left alone, as usual.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar