Det kommer kännas konstigt, mycket konstigt. Jag kommer alltid ha svårt att acceptera att jag inte är den bästa. Men visst, klantar man sig som jag gör får man väl bara acceptera. Eller?
Jag har ingen anning om vart jag ska ta vägen. Jag har ingen anning om vad som ska hända. Jag vill, men vill någon med mig? Syster säger att jag inte ska hoppas. Att jag kommer bli så ledsen när ingenting händer. Men det är hoppet som får mig glad. Det är det jag lever på. Om man aldrig hoppas, hur kan man leva då? Hoppet är min största kraft källa, min plats att slappna av i. I hoppet finns mina drömmar. Tänk er att få luta huvudet tillbaka och drömma, om vad som skulle kunna hända, om vad man hoppas på att det händer. Att få släppa verkligheten för en stund och fantisera om vad som verkligen skulle kunna hända. Det är hoppet som får mig att le. Vart är jag på väg?
Avstånd som är längre än de två meterna till min säng är för långt i från dig. Jag vill inte vara mer än två meter i från dig.
//Bettan - För långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar