Nööö.
Jag är trött men jag kan ändå inte sova. Jag är törstig men jag kan ändå inte dricka. Jag är rastlös men jag kan ändå inte röra på mig. Jag känner hur halsen blir torr, rösten sviker en. Fast, utan förmågan att ta mig någonstans. Jag vill ta mig härifrån men jag kommer ingenstans. Fast, likt en trans utan förmågan att avbryta. Andetagen, man känner hjärtat slå kraftigt i bröstkorgen. Uppfattningen om kroppens olika delar försvinner, har jag några ben överhuvudtaget? Smärtan i ryggen slutar upp att existera, det gör inte ont längre. Snabba, korta ögonblick, flyttas man genom tid och rum. Bilderna som radas upp, sådana man aldrig glömmer. Tillfällen som aldrig suddas ur.
Men en sak sätter sig hårdare än någonting annat. Den bilden, det ansikten, den känslan, jo visst, det sitter. Men de ögonen kommer alltid att förbli det starkaste minnet. Alltid kommer jag bli minnas de ögonen, varje gång jag blundar, varje gång jag ler. De är det första jag minns på morgonen och det sista jag minns på natten. Hur kan något så förhållandevis litet göra så stort intryck?
Och ja, jag ska sluta dagdrömma. Men lätt när det enda man ser är de ögonen. Lätt att inte spinna vidare på en idé då? Jag måste skaffa mig en hobby.
//Bettan - Dagdrömmaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar