Känslan av när hela livet stannar och ingenting blir viktigare än tiden just här och nu.
Känslan när man vill att tiden ska stå still och att livet inte var så komplicerat.
Det är just nu jag måste fokusera på att andas och hålla tårarna innanför ögonlocken. Jag vet, att jag kommer gå ur det här som en förlorare. Varför kan jag då inte sluta?
Jag vet att jag kommer kliva ur det här sårad och totalt krossad. Jag vet att jag bara vill lägga mig under täcket och glömma. Låtsas som att jag aldrig gick på den där Tinderdejten som skapade obalans i mitt huvud eller möjligtvis balans. Jag vet faktiskt inte.
Jag vet alla fall att det skapade något som jag inte alls var beredd på. Det skapade en vilja att vara sårbar och att aldrig ha något att dölja. En känsla av trygghet.
Jag funderar mycket på det här och jag vet att jag borde dra mig ur. Jag vet att jag borde skydda mig själv.
Vi får väl se hur många tårar han förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar