Året 2017.

Nytt år, nya möjligheter, eller?

Här ligger jag i sängen, med en konstig känsla i magen. En oro i kroppen och lite lätt stressad.

Frågan som jag frågade min mamma idag. Klarar jag verkligen av det här? Klarar jag att vara så stark så jag inte kommer att tappa bort mig själv på vägen?

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland får man ändra sina planer efter resans gång. Jag lär mig också.

Idag är en sådan dag då jag saknar det. Jag saknar att krypa ner i sängen med någon som uppskattar mig. Jag saknar någon som avgudar varje sekund han finns vid min sida. Jag saknar att känna mig vacker och verkligen bäst av alla. Jag saknar att känna mig sårbar och så himla trygg. Jag saknar att ha en mening med livet.

Idag är en sådan där dag då frågorna spinner i huvudet. Så all oro sprider sig i kroppen. Dagar som denna vill jag bara gräva ner mig och hoppa över.

Detta året har verkligen varit som en berg och dalbana. I början av året grät jag mig själv till sömns varje natt. Varje natt rann tårarna utan att jag hade förmågan att ta mig ur det. Min kropp var så uttömd på energi att jag under våren svimmade mer än två gånger av utmattning. Min räddning var min häst och en lång semester hemma.

Utan det stora stödet jag haft hade jag inte överlevt. Min fantastiska vänner, som ringt, som skrivit, som besökt mig. Ni har verkligen varit anledningen till att jag har energin att leva idag.

Och mina kollegor. Utan min chef som lyssnat otaliga timmar på mig. Som stöttat mig genom detta. Min kapten som lyssnat på tårar, som motiverar mig att alltid utvecklas. Jag är evigt tacksam för det.

För ni som rivit mina murar och gjorde mig sårbar, ni som lärde mig att vara stark är att kunna vara svag. För ni som uppskattade mig för mig, ni som fått mig att uppskatta mitt största komplex. För ni som helat mig och givit mig energi att stiga upp på morgon.

Min största och mest värdefulla lärdom 2017.
Du kan bara hela ditt hjärta fullt den dagen du släpper in någon annan i det.

Tack, jag är så evigt tacksam.