Jag vet vad jag borde..

Snart nytt år och jag kommer inte lova någonting till någon, inte ens till mig själv.

Det finns ganska mycket tankar som flyger genom mitt huvud och tankar som jag inte kan sluta tänka, oavsett hur mycket jag än försöker.

Tankar som finns som ett vakuum i huvudet. Tankar som gräver ett hål i mitt hjärta. 

De senaste dagarna har de här tankarna grävt hål i min kropp likt ett virus gör. Tankarna gör mig galen och jag känner mig som en hypokondriker. De gör att jag inte kan andas och att jag inte får någon frisk luft i mina lungor. De gör att min kropp vägrar lyda och springa åt andra hållet.

Jag känner mig hjälplös. Jag har tillåtit mig själv att bli så jävla kär i en sak som är så himla omöjligt. Så jävla hopplöst kär. Aldrig någonsin har jag träffat någon som får mig att flyga så här. Aldrig någonsin har jag känt det, det där speciella.

Hur kunde jag i min lilla skadade värld tro att det någonsin skulle kunna funka? Hur kan jag alltid vara så dum att jag överskattar mig själv, varje gång. 

Samtidigt som jag försöker backa av, som jag försöker göra mig lite otillgänglig så bryter jag ner mig själv också. Jag bryter ner det lilla uns av självkänsla jag någonsin haft. 

Men jag backar av, jag taggar ner och lämnar plats. Samtidigt som jag lämnar plats så vet jag att för varje centimeter jag lämnar så stänger jag mig. Jag bygger upp de murar som rasat. Jag bygger upp de skyddsnäten för att skydda mig, för att inte bli sårad. 

Jag vet vad jag borde göra och vad jag förtjänar. Jag vet också vad jag inte borde. Men, han och hur han får mig att känna är så himla svårt att förklara. Han sett att se på mig kommer jag aldrig att förstå. Han, som får mig att tänka tankar som aldrig funnits i min värld, som jag aldrig vågat tänka. 

Jag har väl gett upp och är glad för det lilla som finns. För att jag vet att det finns sådana, för att jag vet att jag förtjänar att vara lycklig.