Om jag någonsin kommer vara så bra som han förtjänar.

Det är nu det börjar. Det är nu tankarna kommer.

Jag har nästan klämt en rejält glas vin på en timma, utan att käkat något sen lunch. Vilket påminner mig om att jag borde äta något ikväll. Borde, utan att vara hungrig.

Ni vet de där tankarna som man aldrig borde tänka, tar över ens hela värld. Speciellt när jag vet. Jag vet att barnen alltid går först, i alla lägen och hela tiden. Jag vet att jag alltis som mest kommer att trea i prioritet. Men så funkar egentligen mitt liv också. Jag vet om det och det borde inte vara någon skillnad.

Jag vet också att vi pratade senast idag, två gånger. Jag vet att han saknar mig, att han hade gjort nästan vad som helst för att vara här, och att jag saknar honom mer än jag trodde jag skulle. Vart kommer tankarna ifrån och vad skapar dem?

Min största skräck är att han hittar tillbaka till mamman till sina barn. Att de väljer att försöka igen. 16 år som gifta, det skojar man aldrig bort. Då finns det något mer än vi någonsin kommer att ha och det brinner långt bak i huvudet. Det påminner jag hela tiden. Just här har min jävla osäkerhet så himla stor roll.

Why me? Hur kommer jag någonsin kunna vara så bra så att som han förtjänar? Hur kommer jag någonsin kunna behandla honom så bra som jag faktiskt borde. För this guy, är någonting som man bara hittar på film.

Jag är så rädd att gå förlorande ännu en gång, för det är lite pinsamt att säga. Jag har mött min överman. Han får mig att vilja vara så svag jag någonsin kan. Han får mig att våga vara svag. Han får mig att vilja visa honom hela min värld, utan restriktioner.

Jag vet, att det är i min säng han sover. Jag vet att det är i hans säng jag sover. Jag vet att det är hans skjorta jag tar på mig på morgonen och hans t-shirt jag bär på kvällen. Att det är i mitt öra han viskar "You are so amazing, Elisabeth. You really are and you take my breath away everytime".

Om jag någonsin kommer vara så bra som han förtjänar.