Tid är jag rik på.

Tänk om man visst vart livet skulle ta vägen? Tänk om jag visste det jag vet idag för ett år sen.

Här ligger jag i soffan med tankarna som skenar. Här ligger jag och analyserar det som sagts och det som inte sagts.

"Vad skulle din mamma säga om du flyttar hit?" sades igår. 

Hur ska jag någonsin kunna beskriva honom? Hur ska jag någonsin kunna sätta ord på något som det inte finns ord på?

Jag har stängt av ljudet på telefonen. Jag känner att det är bäst för mig att skapa en distans för att sortera ut mig själv. Mina tankar skenar och jag försöker hålla balansen. Jag vill bara lyfta telefonen och ringa för att höra rösten.

Jag vet att han har saker att göra och sitt eget liv att sköta. Jag vet att mitt liv inte riktigt lämnar rum för någon annan än mig i det. Jag vet att det passarså himla dåligt i bådas liv och det kunde egentligen inte passa sämre.

Dock, ändå så får han mig att vilja. Han får mig att vända mig ut och in, för att det finns inget jag vill hellre än att vakna upp bredvid honom just nu. Han, som åker 2 timmar enkel för att han saknade mig.

Allting är så himla tidigt och det måste få ta tid. Jag  åste låta det ta tid. Han behöver tid, jag behöver tid. Tid är allt jag är rik på. Tid, som jaggär a spenderar bredvid honom.