Ibland tar livet vändningar åt det håll man minst vill.
Jag hör vad du säger och jag tänker samma tankar själv, men jag vägrar att erkänna dem.
Hemkommen idag efter en natt i hans säng, men honom.
Jag kan ligga i timmar och känna lukten av hans kropp bredvid mig. Jag kan spendera en evighet med att låta min hand mjukt smeka hans hud. Jag kan kyssa honom tills mina läppar blöder.
Jag vet att jag är fast, och det gör mig väldigt rädd. Det skapar ett beteende i mig som jag blir lite rädd för. För att visa min självständighet så skapar jag distansen jag inte vill ha. Jag skapar en falk trygghet av oberoendehet, även fast jag vet att jag är fast i det.
En fråga fick mig. Vad är ni? Mitt svar: Vi dejtar.
Frågan tillbaka, dejtar ni exklusivt?
Det har jag faktiskt ingen aning om vad jag skall svara på. Jag vet inte. Jag gör det. Jag vill inte ha någonting eller någon annan.
Jag vet faktiskt inte vad vi är och vad vi gör. Jag vet inte hur jag ska svara på frågan om jag är upptagen eller inte. Jag vet faktiskt inte spelreglerna, och det gör mig riktigt rädd.
Jag är rädd, för allt det han får mig att känna. Jag är rädd för allt han får mig att tänka. Och speciellt för att han får mig att må så himla bra. Så jävla sjukt bra så jag kommer på mig själv med att sitta och fnittra obefogat.
Vad är vi? Vart är vi? Vart skall vi? Finns det något vi? Jag är mer förvirrad nu än jag var innan jag vaknade upp i hans säng.
Varför är livet så djävulskt svårt och varför kan man aldrig få glida på en räkmacka någon dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar