Asså, det är nu det börjar kännas i magen. Nu börjar stressen komma.
Mitt livs hittills största händelse.
Igår lämnade jag all packning. Idag, har jag bara mig själv kvar. Andas!
Paniken, hur ska jag klara mig? Hur ska jag våga släppa allting, sträcka ut vingarna och flyga? Hur ska jag våga lita på att jag räcker till när jag står ensam i en annan del av världen?
Det är ju bara lilla jag. Så duktig kan jag inte vara så jag klarar av detta. Jag klarar väl inte av att bära detta stora ansvar som landat på mina axlar. Jag kan ju ingenting. Inte kan väl jag?
Någonstans måste ju någon, någon som lagt dessa ansvar på mina axlar, tycka att jag är duktig nog att lösa uppgiften. Någon (läs min chef) måste tycka att jag klarar av det. Att jag är duktig på det jag gör. Varför sitter jag här annars för?
Jag blir så fundersam. För varenda gång jag följer mina drömmar, så kommer någonting annat i vägen. Mina drömmar krossas alltid av den där ångvälten som rullar in över. Fan, den här gången ska det inte hända! Den här gången är det menat att jag ska få bocka av en sak i min "att göra innan jag dör" listan. Äntligen!
Snart, till en annan del av världen, ska jag få fälla ut mina vingar och känna luften under dem. Jag ska äntligen få flyga på riktigt.
//bettan
1 kommentar:
Du står inte ensam, jag står strax bredvid och vi kommer att stötta varandra.
Jag tror att "lilla du" kommer att vara till stor nytta här nere och dela med dig av de erfarenheter och kunskaper som du faktiskt har. Du kan mer än du tror och det du inte kan kommer du att lära dig.
Någon tycker att du är duktig på det du gör, det är precis därför som du hamnat här/där.
Tänk "Jag kan flyga jag är inte rädd". Det är ju vår nu och de nykläckta fågelungarna ska ut på sina första flygturer, de måste lämna boet för att kunna ta reda på om de kan flyga. på samma sätt ska du ut och prova dina vingar. Jag tror att det kommer att gå bra. Det har i alla fall sett bra ut på träningarna inne i boet.
Keep up the good work my friend!
//J
Skicka en kommentar