Nu sitter jag på tåget till resten av min framtid. Åtminstone början på mitt nya liv.
Just nu gör det ont i magen. Jag är inte riktigt säker på om det är detta jag vill. Om detta, som jag tränat på det senaste året, är det jag faktiskt vill. Hur ska jag då veta om det är detta jag vill?
Jag måste ut och testa mina vingar. Släppa mitt vanliga liv och breda ut mig. För hur vet man vad man tycker om, innan man testat det? Hur vet man att glassen är god innan man smakat den? Jag sitter på tåget som tar mig dit.
Ärligt talat vet jag inte riktigt just nu om jag vill smaka glassen. Men innerst inne vet jag att det är för att jag är rädd, för att jag ska göra något, utifrån mina erfarenheter och mitt liv, någonting som ingen annan gjort tidigare.
Jag fascineras av hur folk tillsynes med samma liv, samma uppväxt, kan utvecklas annorlunda. Hur man ser livet med olika ögon, med olika perspektiv på livet. Hur syskon från samma familj med samma händelser i livet blir olika.
Jag fascineras också av hur två människor med helt olika uppväxt kan få sitt liv att fungera ihop. Hur kan motsatser fungera tillsammans? Hur kan man få två liv att bli ett?
Jag tror att styrkan ligger i att det finns en acceptans mot olikheter. Vi fostras i att tycka onormalt är normalt. Det finns liksom ingenting onormalt längre. Allting är mer eller mindre normalt i våran värld. Jag tror det är styrkan när två ska bli en.
En sak som dock gör mig rädd är när man börjar göra onormalt normalt. Missförstå mig inte nu. Acceptans är bra. Det man ofta förlorar med acceptans, är normalt folkvett. Man tappar respekten för andra. Kalla mig Svensson men det behöver inte vara dåligt. Med det kommer respekten för andra och hur man hanterar sina nästa.
Med en högre acceptans för onormalt, förlorar man förmågan att se vad som inte är rätt. En sak som är rätt på två ställen, är kanske inte rätt på det tredje.
I mitt jobb jobbar man ofta med rutin och ryggmärgs-beteenden. Även fast jag inte behöver det hemma här, normalt, gör man som man skulle göra när det är "skitet i det blå skåpet". Detta för att skapa ett ryggmärgs-beteende så jag gör rätt när det väl gäller. Man ska aldrig tumma på vad som är rätt eller fel, aldrig någonsin. Man kommer hamna någonstans där det inte finns några marginaler, då är man glad för att man kan allting.
Jaja, ogga som vanligt.
Klicka på den länken. Den betyder som fan. Jag tar med mig den, längst in i hjärtat.
Nu ska jag ut och flyga, sträcka på mina vingar och leva.
Jag lovar att jag kommer skriva när jag orkar och kan. Jag lovar inte hur mycket. Jag finns alla fall.
//Elisabeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar