Det förvånar mig hur snabbt människan anpassar sig till saker som inte är normalt. Saker som inte är okej och som vilken människa som helst skulle kunna göra ramaskrik för.
Mitt yrke kräver att jag anpassar mig till saker som inte är normalt och som man inte ska göra. Så som att bo två personer 6 månader på ca är 9 m2. Där är det lätt att gå varandra på nerverna, så jag tror att vinsten där är att låta folk ha sin egna tid. Man behöver alltså inte umgås även fast man är i samma rum.
Sen sådan som inte var normalt för 20 år sen, är normalt idag. Jag tror det är en överlevnads grej att anpassa sig.
Allting är så onormalt nu så alla fall jag har svårt att veta vad som är normalt längre.
Det är att jag har mitt tråkiga normala liv nu. Det vet jag är så normalt som det kan bli, eller inte.
Jag kan inte låta bli och sitta och planera mitt liv. För jag är en person som måste ha allting planerat i mitt huvud, annars glömmer jag bort saker. Jag måste ha en struktur och en tanke på hur jag vill hur allting ska bli. Det är min överlevnadsinstinkt som gör det. Så jag vad som händer sen, så jag vet vad som händer efter. När jag vet vad som händer efter, kan jag hantera det som händer idag. Jag är ingen person som kan leva idag. Jag lever alltid i hoppet om ett bättre liv. Min strävan och längtan i min kropp suger alltid efter att göra det bättre. Jag vill uppnå fullkommlighet. (Även fast jag att jag alldrig kommer lyckas i andras ögon)
I mina ögon är fullkommligheten att alltid föra det bättre. Det för mig är så långt man kan komma. Der är vad jag lever mina dagar på, hoppet.
Jag vet att endel aldrig kommer förstå mina val i livet och hur jag lever mitt liv. Men jag lever mitt liv efter mina värderingar och efter mina mått. Jag tror det är nyckeln till framgång.
"Utan din luft i mina lungor"
/Elisabeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar