Våren.

Jajemensan. Då är det vår igen. Och med allt vad det betyder.

Vårkänslor och extra känslig är jag.

Vid det här laget så vet jag vad som händer. Samma sak varje vår. Dessa eviga svallande känslor som inte riktigt är där jag vill att de ska vara. Men som alla andra gånger så är det bara vänta, det går över liksom.

Men så där efter 7 långa dagar på Gotland, med max 6 h sömn per natt och strid resten av tiden. Så svallar mina känslor och vem som helst blir attraktiv, speciellt  om den i frågan är manlig och jävligt trevlig.

Man blir trött i huvudet av allt fysiskt och med mindre sömn. Sen är det ju svårt med kläderna också och all utrustning. Alla blir så manliga.

Jag gillar manliga karlar. Fantastikt vackert är det, så där så det pirrar ända nere i tårna. Jag lever bland den manligheten varje dag. Lägg på en lite grov nacke på det och rätt bra med muskler. Jag blir helt varm i kroppen. Jag gillar mitt jobb.

Tur att han den där, den stabilaste av oss alla är van. Man kan ju tycka att han borde kunna det här efter fyra och ett halvt år, så jag hoppas att han fattar grejen liksom. Det är liksom inte att jag älskar honom mindre för det, snarare mer. Jag kan bara inte hålla mina känslor i styr ibland, våren speciellt.

I morgon åker jag hem och då ska jag passa på att umgås med honom, den sista tiden som finns.

Jag tror bara att jag behöver närhet och lite öm kärlek. Du vet, det där man ser på film. Varken hårt eller mjuk utan bara med obehindrat.

//bettan